Om två veckor ska jag på mitt vuxenlivs första hälsokontroll. Tydligen ska de ställa en massa frågor, kolla blodvärden och förhoppningsvis klämma lite skönt på utvalda ställen.

Nu faller det sig så att jag har ett extremt kontrollbehov. Således läste jag igenom allt material för att diagnostisera mig själv på förhand.

Syftet med hälsoundersökningen är att ta fram en personlig riskprofil. Den kommer utgå från en eller flera av följande riskfaktorer:

Tobak?
Äsch, sådant håller jag bara på med ibland. Max en dosa snus och ett paket cigg per dag.
Dålig kondition?
Verkligen inte. Varje helg ser jag till att spendera ett par vilda, svettiga minuter på dansgolvet.
Övervikt?
Jag kan med gott samvete säga att jag är hyfsat undernärd.
Blodtrycksstegring?
Bara när jag släpper ut hatet.
Blodfettsrubbningar?
Nej, mina blodfetter är socialt välanpassade.
Stress?
Stress är en myt. I reklambranschen lever vi efter deadlines – små trevliga och flexibla punkter i kalendern som gärna anpassar sig efter vad jag känner för att göra för stunden.
Sömnrubbningar?
Att slösa åtta timmar av dygnet i ett fosterliknande stadium är själva definitionen av att förspilla livet.
Sockersjuka eller förstadium till sockersjuka?
Har du inte hört? Den tionde mars 2007 slutade jag äta godis. Gick över till sprit i stället.

Som du ser räknar jag kallt med att gå därifrån till rungande, sjungande applåder. Läkaren och övrig personal kommer aldrig ha sett en hälsosammare tjugoåttaåring än jag. Chansen är stor att jag till och med får ett hälsopris uppkallat efter mig.

Vilket är så himla typiskt. Jag hatar att stå i rampljuset.