Följande krönika publicerades i andra numret av Hammarö i folkmun. Krönikan i premiärnumret hittar du här.
* * *
Jag gillar inte Hammarö, inget snack om saken. Drabbas jag någonsin av en oöverkomlig vilja att åka dit där inget händer, placerar jag kommunen jämte Årjäng och Deje på topplistan över resmål i Värmland. Och då ska vi komma ihåg att Årjäng har ett troll som extraknäcker som balkong, medan Deje stoltserar med en butik som säljer både bildelar och skor – en målgruppsanalys så genialisk att näringslivets giganter snarast måste boka in ett studiebesök.
Hur väljer Hammarö att konkurrera med det? I samband med mitt senaste besök, den första lördagen i juli, hölls en internationell bangolftävling. Nu hade jag visserligen inte chansen att ta del av folkfesten – jag var där för att fira en födelsedagsgubbe – men det märktes att alla på ön gick man ur huse för att sluta upp bakom de lokala stjärnorna.
Själv satte jag mig i en taxi så fort kalaset var över, slöt ögonen och valde att ignorera det pittoreska sommarlandskap som målades upp utanför bilen, i väntan på miljön jag vant mig vid och älskar: stadsarkitekturen.
* * *
Att min aversion mot Karlstads blindtarm skulle bero på att jag växte upp där, är bara en delförklaring. Medan stockholmare och göteborgare trycker upp sina hemstäder i nyllet på allt och envar, kommer jag på mig själv med att harkla när någon frågar. ”Hammarö,” svarar jag. ”Det är en ö strax söder om Karlstad. Om den är känd för något? Christer Sjögren har flyttat dit.”
* * *
Efter studenten kunde jag inte lämna Hammarö fort nog. Flyttlasset fylldes med pojkrummets pinaler, farsan backade ut från garageuppfarten, noga med att inte köra över grannens perenner, och jag svor att aldrig återvända. Men jag kom inte långt. Tio år senare sitter jag i en vindsvåning vid Karlstads domkyrka, brisen från takfönstren är varm och klibbig, soldyrkarna har övergett staden och det verkar inte hända mycket alls – inte här heller. Den knappa mil som separerar mig från barndomens ö har aldrig varit obetydligare.
Karlstad eller Hammarö, samma lika.
* * *
Min enda räddning är att jag vet att det går över. När semestern är passerad vaknar Karlstad till liv på nytt, butikerna tar in höstens kollektioner, alkoholisterna bryter upp lägret vid stranden och återvänder till centrum, gymnasieungdomarna poppar upp som akneinfekterade svampar och pensionärerna drar på sig vinterkläderna lagom till det första oktoberregnet.
Vad händer på Hammarö? Den sista golfrundan gås, badarna överger de klippiga stränderna, seglarna tar upp båtarna och därefter väntar nio månaders stiltje. Med lite tur kommer en full tonåring krossa ett par rutor på skolan, någon annan kanske stjäl en cykel och en tredje kommer ut ur garderoben. Så att det åtminstone finns något att prata om.
* * *
Det händer att jag, precis som de flesta, drömmer mardrömmar. Oftast befinner jag mig i trängd situation, jagad och panikslagen. Men ibland, bara ibland, blir det riktigt otäckt – och det är alltid samma dröm. Jag befinner mig i ett vakuum: ensam och utan förmågan att röra mig. Inget händer över huvud taget, bara tystnad och handlingsförlamning, och det är det som är så skräckinjagande. När jag vaknar är lakanen så svettiga att de måste bytas.
Att växa upp på Hammarö var samma sak. Allt jag ville göra hände någon annanstans, men det riktiga problemet var att jag knappt visste vad jag ville göra. Först när jag började gymnasiet förstod jag hur mycket jag hade gått miste om. De nya klasskamraterna hade historier att berätta, själv hade jag bara frågor.
”Menar du att polisen kom till skolan?” kunde jag fråga.
”Sa du att det utbröt slagsmål på fritidsgården? På riktigt?”
”Hade ni invandrare i klassen? Hur är de?”
Plötsligt fanns det nyanser av livet som jag aldrig hade hört talas om, och i en värld där erfarenheter var lika med respekt, stod jag handfallen och tom.
Jag kände mig bestulen.
* * *
Snart är jag trettio och runt mig börjar vännerna sakta ned. De kallar det att stadga sig, tänka på framtiden, bilda familj och avla en framtida plats i genpoolen. (Möjligen uttrycker de saken annorlunda.) Värst av allt är att Hammarö har börjat dyka upp i våra samtal. Det är tydligen så det är om du bor i en central lägenhet i Karlstad. Det duger inte att fostra en unge i innerstan, du måste kolla på alternativ. Och har du en lönecheck som tillåter annat än gourmetmiddagar bestående av mikropiroger och plockgodis, vänder du snart blicken mot villageggan vi kallar Hammarö.
”Har vi råd?” frågar du din partner, fullt medveten om allt du måste offra för en överprisad skokartong på Lövnäs. (Du vet lika väl som jag att ingen drömmer om att flytta till Skoghall; till och med infödingarna i Årjäng och Deje känner till skammen som är associerad med den postkoden.)
”Spelar det någon roll?” får du till svar. ”Vi måste ju ge våra barn en bra uppväxt.”
* * *
Varje år migrerar hoppfulla par till Hammarö för att ge framtida barn illusionen av ett liv. På köpet får de en adress att skryta med inför andra par som inte lyckats ta steget, plus direktnumret till kronofogden. Men vet de verkligen vad de köper? Jag protesterar högljutt så fort ämnet kommer på tal, men möts alltid av samma verklighetsfrånvända retorik. ”Det är bara en mil till stan,” resonerar de hoppfulla. ”En mil är ingenting.”
En mil är allt, särskilt när du är tolv och precis har fått könshår. En mil är skillnaden mellan att umgås med folk som delar dina intressen eller att tvingas samman med grannpojken som äter sitt snor – bara för att mamma och pappa inte har lust att skjutsa dig så fort du ska någonstans.
Och en mil är skillnaden i mitt liv i dag. Det är ett försumbart avstånd när du befinner dig på rätt sida gränsen, och just däri ligger tjusningen. Jag kan sticka upp huvudet i takfönstret, vända blicken söderut och ana siluetten av vad jag en gång lämnade – på det mest skadeglada av sätt eftersom jag vet att ni där ute vänder blickarna hitåt. Medvetna om allt ni gav upp, nedstämda, besegrade av tristessen.
* * *
Precis som jag åker ut till er ibland, är ni välkomna att hälsa på i den riktiga staden. Men vänligen stäng dörren efter er när ni åker tillbaka; vi vill inte att någon ska förirra sig till Hammarö av misstag.
Tillräckligt många gör det redan av oförstånd.
