Det blir bättre

I september lanserades It Gets Better-kampanjen i USA, med anledning av en rad självmord bland HBT-tonåringar som mobbats för sin sexuella läggning.

Kampanjen exemplifierar styrkan inom sociala medier, respekt för individualism och mänskliga rättigheter, och vad som kan uppnås när du vågar låta bli att detaljstyra den kreativitet som finns hos motiverade människor.

Målet är att belysa att livet blir bättre, även om det inte känns så när livet är som tyngst. Oavsett om vi pratar om sexuell läggning eller ej, tror jag att många som tagit sig förbi tonåren kan relatera till det budskapet. Personligen hade jag en långt ifrån lycklig uppväxt, men hör och häpna:

Det blev bättre. Och det är ett budskap som aldrig kan upprepas för ofta.

Hittills har över sex tusen privatpersoner, företag och organisationer bidragit till kampanjen – till och med Barack Obama spelade in en video.

Bidraget jag vill framhålla kommer från animeringsstudion Pixar och laddades upp för några dagar sedan.

Titta och sprid vidare.

YouTube Preview Image
Kategori: Personligt Reklam
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Kontrastrika reaktioner

Få saker fascinerar mer än hur vi alltid reagerar olika ställda inför identiska förutsättningar. Efter publikationen av min senaste krönika i Hammarö i folkmun, lutade jag mig bakåt och njöt av många läsares oförmåga till självdistans.

En äldre man ringde och kallade mig sjuk i huvudet; han förstod inte hur jag kunde ägna en hel krönika åt att tonåringar onanerar. För om jag inte skriver om det, händer det inte? Och om det ändå händer, är det bäst att vi låtsas som att självbefläckelse (notera det skamfyllda ordet) är något hemskt som bör stävjas?

En ung kvinna kommenterade att hon tycker synd om mig, att Hammarö inte förtjänar att speglas på mitt sätt och att hon minsann älskade att hänga på Hammarlundens fritidsgård – med de andra raggarna [mitt tillägg].

Sedan har vi mannen som är diakon i Svenska kyrkan, som meddelade att han tänker dela ut krönikan till kollegorna som arbetar med konfirmander. Och kvinnan som berättade att hon högläste den för sina tonårsbarn.

Med mera, med flera. Olika människor, väsensskilda reaktioner.

Som du förstår är det de ilskna reaktionerna som roar mest. Jag ser dem framför mig, sittandes vid frukostbordet eller på dass, ögnandes igenom mina ord och sedan – plötsligt – börjar läpparna darra.

”Nej nu jävlar, ingen ska komma här och kritisera min hemkommun!”

Det är samma retorik du hittar hos människorna som inte vill se folk av annan hudfärg störa ordningen på gatorna.

Det hela blir ännu intressantare när du känner till att Hammarö är kommunen med högst medelinkomst i Värmland – med råge. Att drista sig att kritisera dem är som att reta klassens häftigaste kille.

För att han får alla brudar.

Kategori: Krönikor Personligt
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Krönika: Bland högstadiets slampor och män

Första dagen efter sommarlovet var stämningen tryckt i korridorerna. Vi var nior nu, och medan vi bröstade upp oss fyllde lilleputtarna på underifrån – och alla viskade om alla. Två och en halv månad sedan sist, vad var nytt? Erik hade vuxit en decimeter och var plötsligt längst i årskullen, Sara hade gått från A- till B-kupa (alternativt lärt sig stoppa behån bättre) och Tommy hade blivit straight edgare. Men mest tisslade vi om Daniel och Erika. I slutet av åttan började de gå hand i hand; nu undvek de varandra och vi visste varför.

De hade knullat och Daniel kröntes till nians första man, ett par kilo tuffare än oss andra och redo för större utmaningar. Och Erika, hon utropades till slampa.

*   *   *

Få går igenom en märkligare tid än högstadiet. Medan lärarna pratade om vår kunskapsfärd som individer – och föräldrarna om vår framtid – var vi inget annat än vilse i oss själva. Framtiden slutade vid nästa häxblandning och det vi studerade en dag var glömt dagen efter provet. Brytpunkten mellan barndom och vuxenliv var ett sammelsurium ingen av oss kunde reda ut.

Där stod vi i korridorerna den första dagen och lät blickarna flacka samtidigt som vi såg på varandra. Vi var de pinsamma, de blyga, de trasiga, de sköra, de hormonstinna, de kaxiga, de svaga, de starka, de snygga, de fula, de feta, de finniga, de uppgivna, de mörka, de rika, de fattiga, de begåvade, de korkade, de mittemellan och de på väg ingenstans.

Oavsett var vi kvalade in på tonårens skala, ville varenda jävel av oss vara den som blivit av med oskulden under sommarlovet. ”Man” eller ”slampa” gjorde ingen skillnad. Pojke som flicka, att vara först med det onåbara gör dig speciell.

*   *   *

Säg den förälder som inte oroar sig över sitt barn. I början är det vassa hörn, lösa delar som kväver och snabba bilar som kör på. Med åren händer något: oron byter karaktär. Från att ha handlat om säkerhet och överlevnad, är det i stället frågan om att skydda sig själv mot skammen inför att ha ett barn som inte lever upp till den utstakade rollen som familjens framtida galjonsfigur. Om Stina kommer hem full, blir hon inte läkare. Om Oscar får dåliga mattebetyg, slutar han som brevbärare. Och så vidare. Det är inte en helt egoistisk oro från föräldrarnas sida, men den är malplacerad och irrationell eftersom den utgår från dem själva.

*   *   *

För femton år sedan gjorde jag mig redo för att kliva in i en korridor beväpnad endast med vetskapen att jag skulle vara smart, sluta hamna i slagsmål, träna lagidrott på kvällarna, umgås snällt med propra vänner, inte bli far i tonåren, jobba extra när jag behövdes och klippa gräset när pappas rygg krånglade. I ryggsäcken transporterade jag böcker, ständigt påmind om att jag borde öppna dem oftare. Och under tiden jag lärde mig att cykla hela vägen mellan hemmet och skolan utan att hålla i styret, gled tankarna i väg.

Det enda som existerade var sex. Romantiskt sex, lortigt sex, bedrövligt sex. Oftast med Sharon Stone i huvudrollen; en fantasibild hämtad från min VHS-kopia av Basic Instinct, vars bild var så sönderpausad att den hackade varje gång scenen i förhörsrummet spelades upp, precis när hon särade på benen.

Det var sex som jag föreställde mig att det gick till, konstruerat av falska förhoppningar och tonårspojkens behov av att onanera fem gånger per dag.

*   *   *

Det sista året på högstadiet är speciellt. Tidigare gick det alltid att säga, ”Jag skärper mig nästa år.” I nian knackar verkligheten på. Lektionstiden störs av information om gymnasieval, betygen du samlar är dem du bär med dig, felmarginalen tynar bort och pressen hemifrån växer. I ditt mest förvirrade ögonblick på jorden förväntas du fatta beslut om framtiden.

Det gjorde inget, det spelade ingen roll. Det jag funderade på gällde inte Samhäll, Natur, Estet, Fordon eller Media på gymnasiet. Jag hade tusen frågor och fler därtill, men de handlade om viktigare aspekter av livet.

”Hur får jag en flickvän?”
”Kommer hon skratta åt min snopp?”
”Måste jag orka jucka i en timme, trots att det aldrig tar mer än ett par minuter när jag gör det själv?”

Tjejerna i klassen bar på liknande bekymmer, och mitt ibland oss fanns det två personer med nyckeln till hemligheten.

*   *   *

Året kom och gick utan några egentliga svar. Daniel nämnde att de hade sex på en stubbe i skogen, men var vag med detaljerna; Erika bet ihop och sa ingenting. Tids nog började de se ut som oss andra igen: inte riktigt fullmogna och fortfarande obekväma i de massproducerade kläderna från JC och H&M. Andra fyllde deras skor, redo att tituleras som slampor och män. En tjej i klassen blev tillsammans med en gymnasiekille med skäggstubb, en annan började träffa en fotbollskille från grannskolan. De var en marginell minoritet, men en påminnelse om hur misslyckade vi andra var.

Jag behövde skrika ut min frustration, men hade ingen att skrika på. Mina föräldrar dukade upp middagen kväll efter kväll och fortsatte prata om framtiden och hur jag bäst skulle utnyttja min begåvning – själv ville jag bara runka en gång till.

Tillsammans med nästan alla jag kände var jag utestängd från livet och mamma och pappa förstod inte varför.

”Förstår du inte att vi bara vill ditt bästa?” frågade de till slut.
”Mitt bästa vore att få knulla,” ville jag svara. I stället exploderade jag och smällde igen dörren till pojkrummet.
”Jag hatar er!”

*   *   *

Ovanstående krönika publicerades i det tredje numret av Hammarö i folkmun. Tidigare krönikor läser du här och här.

Kategori: Krönikor Personligt
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Titta inte bort

Kamerun präglas av vidskeplighet, traditioner, religion, undermålig utbildning och en kvinnosyn som får påven att sova gott om nätterna.

I dag får var fjärde flicka brösten lemlästade i ett försök att göra dem mindre attraktiva. Tonårsgraviditeter är ett utbrett problem – sexuella övergrepp likaså – men i stället för att gå till roten med problemen genom att utbilda om preventivmedel och höja kvinnans status till en jämställd nivå med mannens, väljer man den barbariska metoden ”bröststrykning”.

Känsliga tittare varnas; alla bör se.

YouTube Preview Image
Via Salon.com.

Kategori: Religion Vetenskap
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Krönika: Därför är Hammarö en mardröm för alla barn

Följande krönika publicerades i andra numret av Hammarö i folkmun. Krönikan i premiärnumret hittar du här.

*   *   *

Jag gillar inte Hammarö, inget snack om saken. Drabbas jag någonsin av en oöverkomlig vilja att åka dit där inget händer, placerar jag kommunen jämte Årjäng och Deje på topplistan över resmål i Värmland. Och då ska vi komma ihåg att Årjäng har ett troll som extraknäcker som balkong, medan Deje stoltserar med en butik som säljer både bildelar och skor – en målgruppsanalys så genialisk att näringslivets giganter snarast måste boka in ett studiebesök.

Hur väljer Hammarö att konkurrera med det? I samband med mitt senaste besök, den första lördagen i juli, hölls en internationell bangolftävling. Nu hade jag visserligen inte chansen att ta del av folkfesten – jag var där för att fira en födelsedagsgubbe – men det märktes att alla på ön gick man ur huse för att sluta upp bakom de lokala stjärnorna.

Själv satte jag mig i en taxi så fort kalaset var över, slöt ögonen och valde att ignorera det pittoreska sommarlandskap som målades upp utanför bilen, i väntan på miljön jag vant mig vid och älskar: stadsarkitekturen.

*   *   *

Att min aversion mot Karlstads blindtarm skulle bero på att jag växte upp där, är bara en delförklaring. Medan stockholmare och göteborgare trycker upp sina hemstäder i nyllet på allt och envar, kommer jag på mig själv med att harkla när någon frågar. ”Hammarö,” svarar jag. ”Det är en ö strax söder om Karlstad. Om den är känd för något? Christer Sjögren har flyttat dit.”

*   *   *

Efter studenten kunde jag inte lämna Hammarö fort nog. Flyttlasset fylldes med pojkrummets pinaler, farsan backade ut från garageuppfarten, noga med att inte köra över grannens perenner, och jag svor att aldrig återvända. Men jag kom inte långt. Tio år senare sitter jag i en vindsvåning vid Karlstads domkyrka, brisen från takfönstren är varm och klibbig, soldyrkarna har övergett staden och det verkar inte hända mycket alls – inte här heller. Den knappa mil som separerar mig från barndomens ö har aldrig varit obetydligare.

Karlstad eller Hammarö, samma lika.

*   *   *

Min enda räddning är att jag vet att det går över. När semestern är passerad vaknar Karlstad till liv på nytt, butikerna tar in höstens kollektioner, alkoholisterna bryter upp lägret vid stranden och återvänder till centrum, gymnasieungdomarna poppar upp som akneinfekterade svampar och pensionärerna drar på sig vinterkläderna lagom till det första oktoberregnet.

Vad händer på Hammarö? Den sista golfrundan gås, badarna överger de klippiga stränderna, seglarna tar upp båtarna och därefter väntar nio månaders stiltje. Med lite tur kommer en full tonåring krossa ett par rutor på skolan, någon annan kanske stjäl en cykel och en tredje kommer ut ur garderoben. Så att det åtminstone finns något att prata om.

*   *   *

Det händer att jag, precis som de flesta, drömmer mardrömmar. Oftast befinner jag mig i trängd situation, jagad och panikslagen. Men ibland, bara ibland, blir det riktigt otäckt – och det är alltid samma dröm. Jag befinner mig i ett vakuum: ensam och utan förmågan att röra mig. Inget händer över huvud taget, bara tystnad och handlingsförlamning, och det är det som är så skräckinjagande. När jag vaknar är lakanen så svettiga att de måste bytas.

Att växa upp på Hammarö var samma sak. Allt jag ville göra hände någon annanstans, men det riktiga problemet var att jag knappt visste vad jag ville göra. Först när jag började gymnasiet förstod jag hur mycket jag hade gått miste om. De nya klasskamraterna hade historier att berätta, själv hade jag bara frågor.

”Menar du att polisen kom till skolan?” kunde jag fråga.
”Sa du att det utbröt slagsmål på fritidsgården? På riktigt?”
”Hade ni invandrare i klassen? Hur är de?”

Plötsligt fanns det nyanser av livet som jag aldrig hade hört talas om, och i en värld där erfarenheter var lika med respekt, stod jag handfallen och tom.

Jag kände mig bestulen.

*   *   *

Snart är jag trettio och runt mig börjar vännerna sakta ned. De kallar det att stadga sig, tänka på framtiden, bilda familj och avla en framtida plats i genpoolen. (Möjligen uttrycker de saken annorlunda.) Värst av allt är att Hammarö har börjat dyka upp i våra samtal. Det är tydligen så det är om du bor i en central lägenhet i Karlstad. Det duger inte att fostra en unge i innerstan, du måste kolla på alternativ. Och har du en lönecheck som tillåter annat än gourmetmiddagar bestående av mikropiroger och plockgodis, vänder du snart blicken mot villageggan vi kallar Hammarö.

”Har vi råd?” frågar du din partner, fullt medveten om allt du måste offra för en överprisad skokartong på Lövnäs. (Du vet lika väl som jag att ingen drömmer om att flytta till Skoghall; till och med infödingarna i Årjäng och Deje känner till skammen som är associerad med den postkoden.)

”Spelar det någon roll?” får du till svar. ”Vi måste ju ge våra barn en bra uppväxt.”

*   *   *

Varje år migrerar hoppfulla par till Hammarö för att ge framtida barn illusionen av ett liv. På köpet får de en adress att skryta med inför andra par som inte lyckats ta steget, plus direktnumret till kronofogden. Men vet de verkligen vad de köper? Jag protesterar högljutt så fort ämnet kommer på tal, men möts alltid av samma verklighetsfrånvända retorik. ”Det är bara en mil till stan,” resonerar de hoppfulla. ”En mil är ingenting.”

En mil är allt, särskilt när du är tolv och precis har fått könshår. En mil är skillnaden mellan att umgås med folk som delar dina intressen eller att tvingas samman med grannpojken som äter sitt snor – bara för att mamma och pappa inte har lust att skjutsa dig så fort du ska någonstans.

Och en mil är skillnaden i mitt liv i dag. Det är ett försumbart avstånd när du befinner dig på rätt sida gränsen, och just däri ligger tjusningen. Jag kan sticka upp huvudet i takfönstret, vända blicken söderut och ana siluetten av vad jag en gång lämnade – på det mest skadeglada av sätt eftersom jag vet att ni där ute vänder blickarna hitåt. Medvetna om allt ni gav upp, nedstämda, besegrade av tristessen.

*   *   *

Precis som jag åker ut till er ibland, är ni välkomna att hälsa på i den riktiga staden. Men vänligen stäng dörren efter er när ni åker tillbaka; vi vill inte att någon ska förirra sig till Hammarö av misstag.

Tillräckligt många gör det redan av oförstånd.

Kategori: Krönikor Personligt
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Krönika: Vi bråkade en sommar

Nedan följer min krönika i premiärnumret av Hammarö i folkmun, en gratistidning som delas ut till alla hushåll i min barndomskommun.

*   *   *

Sommaren -97 stack inte ut åt något håll. Det var regn och sol om vartannat, fiskarna nappade sparsamt och mellan Lövnäs fina folk och samhällsparasiterna från Skoghall lyste föraktet med outtömlig energi.

Det var under tvång vi besökte den andra sidan av ön. Ibland var det för obligatorisk filmvisning i Folkets hus; i början av varje läsår satte vi oss på cyklarna för att ägna en skoldag åt friidrott på Hammarös enda idrottsarena. Och varje gång kände vi lukten från Skoghallsverken: frän, sur och symbolisk för allt som var fel med världen. Att villorna med välskötta häckar, friggebodar och flaggstänger byttes mot sextiotalets betongkomplex, gjorde lite för att minska känslan av att befinna sig utanför trygghetszonen.

Sedan var det de andra, konkurrenterna från Mörmoskolan. De sov i diken, duschade i diesel, knaprade grus och brände gummi med trimmade mopeder. De var socialbidragstagarnas barn, vigda åt ett liv av dekadens och söndring.

Vi fruktade dem och höll oss borta. De hatade oss och trängde sig på.

*   *   *

Efter en halvtimme stirrade de fortfarande på varandra. Vi stod på varsin sida och undrade vem som skulle slå det första slaget. Thomas var kortast av oss alla men utsedd till vår kämpe, klädd i khakishorts och en mörkblå piké. Markus var huvudet högre och gick i trasiga jeans och en munktröja med avklippta ärmar. Men det Thomas saknade i pondus jämte den råare Markus, tog han igen med blickens intensitet.

Efter två dagars uppvärmning möttes de till slut.

*   *   *

Jag skrev två saker i dagboken efter Thomas fest: det skulle bli slagsmål och jag var kär. Med tonårspojkens framtoning hade jag knappt pratat med henne under hela kvällen, men sett henne från varje vinkel. Det räckte.

Vi följde den vanliga rutinen. Någon fixade folköl, någon annan såg till att alla visste var vi skulle vara. Och eftersom Thomas föräldrar hade åkt bort för helgen, blev deras hem vår fredagslokal.

Hon kom tillsammans med en av flickorna från Hammarlunden – vår skola – och presenterade sig som Kristin. Ingen av oss hade festat med en tjej från Skoghall förut och hon var vackrare än vi föreställt oss att de kunde vara. På ett ögonblick var vi beredda att omvärdera allt vi tidigare tänkt. Om hon var rolig och snygg och ville umgås med oss, då kanske resten av hennes sort inte var så hemska.

På ett ögonblick tänkte vi om på nytt. Kristin hade nämnt festen för tjejkompisarna, en av dem berättade för pojkvännen och när kvällen började ta fart på allvar stod de utanför dörren – ett gäng fjuniga testosteronpaket på jakt efter gräl.

Thomas tänkte inte se sitt hem kränkas av deras närvaro. Stärkt av ett sexpack Bjørnebryg rusade han ut och ställde sig i vägen för deras entré. De skrattade, radade upp sig och snart såg Thomas inte lika tuff ut.

Räddningen var grannarna som flockades vid postlådorna för att ta reda på vad uppståndelsen handlade om; varför deras vackra gata hade invaderats av tonårskillar med ouppfostrad uppsyn. Deras närvaro gav Thomas nytt mod och han tog ett kliv mot Markus, den självutnämnde ledaren, och väste att de inte var välkomna. När de gav sig av sken han upp i ett segerleende som försvann lika snabbt. Markus svängde tillbaka med moppen, stannade vid Thomas och spottade ut ett par ord till farväl.

”Vi kommer tillbaka.”

*   *   *

Ryktet spreds med den fart som bara är möjlig i små samhällen. Morgonen efter festen visste alla att en uppgörelse var på gång, ett par timmar senare hade vi bestämt tid och plats. När söndagskvällen kom skulle Thomas och Markus mötas på vår hemmaplan.

De kom i samlad trupp, både pojkar och flickor – nya ansikten som såg lika förväntansfulla ut som våra. Tillsammans var vi ett fyrtiotal och vi samlades i skuggan av Lövnäs gula pizzeria.

Ju längre bråket uteblev, desto mer tittade jag på Kristin. Jag fantiserade om att Thomas seger skulle få henne att välja den vinnande sidan, att överge sitt ursprung för att hänga med oss i stället. Och tids nog skulle hon vara med mig. Vi skulle kyssas, hålla varandras händer, nakenbada under månljuset och se sommaren bli den bästa i våra liv. Allt som behövdes var att konflikten löstes en gång för alla.

*   *   *

Thomas och Markus utbytte inga knytnävar den dagen. I rampljuset blängde de, slängde glåpord, väntade och fegade. Och för varje minut som gick byggdes stressen på. Det närmaste de kom var något som liknande en kram, men lika snabbt stod de åter ett par steg ifrån varandra. Efter trekvart glesnade sällskapet. Slagskämparnas ögon hade tappat glöden.

Till slut var vi bara de ursprungliga festdeltagarna och inkräktarna kvar. Markus skruvade på sig och hans gäng såg otåliga ut. Det var nu eller aldrig.

Jag sökte Kristins blick tills hon mötte min. ”Hur tror du att det går?” frågade jag och försökte verka obekymrad.

”Fy fan vad ni är töntiga,” svarade hon, satte sig på cykeln och trampade i väg.

Droppen för henne blev droppen för oss och vi bröt upp för att spendera sommaren på våra respektive sidor av ön. Markus och hans vänner lovade att inte visa sig igen. Vi fick som vi ville och konflikten var löst.

Priset vi betalade var Kristin. Hon kom aldrig tillbaka.

Kategori: Krönikor Personligt
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Den unga hjärtekrosserskan

Vi har haft två praktikanter den här veckan. En sjuttonårig kille, en femtonårig flicka. I morgon ska de hålla en presentation inför hela byrån, sättas på prov och visa att de lärt sig något under sin tid här.

Uppgiften är ett skarpt case som jag och min art director-kollega jobbar med simultant.

Av förklarliga skäl är det nervöst att som skolelev förväntas hålla en presentation inför en lokal full med luttrade reklambyråmänniskor. Jösses, jag har jobbat där i över två år (och i branschen i snart tio) och blir fortfarande nervös när jag ställs inför liknande scenarios.

I dag kom de och drog i mig. Bad mig kolla på hur de löst problemet, ge dem feedback och kanske till och med hjälpa dem vidare.

Som den folkbildande pedagog jag är gick jag givetvis in i min mest kritiska skepnad. Ändra det här, fixa det där, tänk så här, vrid och vänd och börja om … Och så vidare.

Det var egentligen inga konstigheter. Vi människor tänker inte så unikt som vi gärna intalar oss själva att vi gör. Inför ett problem ser de flesta av oss spontant ungefär samma lösning. De skillnader som finns är oftast bara kosmetiska.

Kreativitet ligger till lika delar i talang och uthållighet. Du kan ha all talang i världen – utan uthållighet tar den dig ingenstans. Och uthållighet inom reklam handlar om att inte nöja sig med den första intressanta lösning som dyker upp i hjärnbanken.

– Har ni tänkt på det här? frågade jag. Ni har en bra början, vad händer när ni vrider allt ett par varv till?

Det var i det läget jag förväntade mig höjda ögonbryn, glada blickar och kanske ett spontant jubel av tacksamhet.

Inte då. I stället möttes jag av den typ av ifrågasättande bara ett par tvärsäkra tonårssjälar kan frammana. Och deras kritik utgick från min kritik av deras bildval: Snygga människor.

– Men alltså, sa flickan. Om du ska köpa en present åt din flickvän, väljer du inte hellre en produkt du sett på en snygg tjej än på en ful?

– Jo, men det är inte så enkelt, försökte jag.

– Fast du har så klart inte en flickvän, fortsatte hon.

Här kom jag av mig totalt. Alla kloka råd jag var på väg att ge försvann ut bakvägen. Kvar satt jag. Ensam, utlämnad och förvånad.

– Vad sa du? Det vet du ingenting om. Jag kanske visst har flickvän?

Hon tittade på mig – skeptiskt – och suckade ljudligt, som att hon satt inne med världens mest uppenbara bit information och blev trött vid blotta tanken på att behöva dela med sig av den.

– Det syns på dig. Du är inte typen som får en flickvän, sa hon.

Där var jag. Utdömd till ett liv i ensamhet, avfärdad i min yrkesroll och utan att vara i närheten av en syrlig comeback. Det enda jag kunde komma på var att skylla på brådskande arbetsuppgifter och därmed avsluta mötet.

Först när jag lämnade rummet insåg jag det värsta.

Jag hade precis fått mitt hjärta genomskådat och krossat av en femtonårig tös med uttråkad uppsyn.

Kategori: Personligt
Etiketter: , , , , , , , , , , ,