Vi har haft två praktikanter den här veckan. En sjuttonårig kille, en femtonårig flicka. I morgon ska de hålla en presentation inför hela byrån, sättas på prov och visa att de lärt sig något under sin tid här.
Uppgiften är ett skarpt case som jag och min art director-kollega jobbar med simultant.
Av förklarliga skäl är det nervöst att som skolelev förväntas hålla en presentation inför en lokal full med luttrade reklambyråmänniskor. Jösses, jag har jobbat där i över två år (och i branschen i snart tio) och blir fortfarande nervös när jag ställs inför liknande scenarios.
I dag kom de och drog i mig. Bad mig kolla på hur de löst problemet, ge dem feedback och kanske till och med hjälpa dem vidare.
Som den folkbildande pedagog jag är gick jag givetvis in i min mest kritiska skepnad. Ändra det här, fixa det där, tänk så här, vrid och vänd och börja om … Och så vidare.
Det var egentligen inga konstigheter. Vi människor tänker inte så unikt som vi gärna intalar oss själva att vi gör. Inför ett problem ser de flesta av oss spontant ungefär samma lösning. De skillnader som finns är oftast bara kosmetiska.
Kreativitet ligger till lika delar i talang och uthållighet. Du kan ha all talang i världen – utan uthållighet tar den dig ingenstans. Och uthållighet inom reklam handlar om att inte nöja sig med den första intressanta lösning som dyker upp i hjärnbanken.
– Har ni tänkt på det här? frågade jag. Ni har en bra början, vad händer när ni vrider allt ett par varv till?
Det var i det läget jag förväntade mig höjda ögonbryn, glada blickar och kanske ett spontant jubel av tacksamhet.
Inte då. I stället möttes jag av den typ av ifrågasättande bara ett par tvärsäkra tonårssjälar kan frammana. Och deras kritik utgick från min kritik av deras bildval: Snygga människor.
– Men alltså, sa flickan. Om du ska köpa en present åt din flickvän, väljer du inte hellre en produkt du sett på en snygg tjej än på en ful?
– Jo, men det är inte så enkelt, försökte jag.
– Fast du har så klart inte en flickvän, fortsatte hon.
Här kom jag av mig totalt. Alla kloka råd jag var på väg att ge försvann ut bakvägen. Kvar satt jag. Ensam, utlämnad och förvånad.
– Vad sa du? Det vet du ingenting om. Jag kanske visst har flickvän?
Hon tittade på mig – skeptiskt – och suckade ljudligt, som att hon satt inne med världens mest uppenbara bit information och blev trött vid blotta tanken på att behöva dela med sig av den.
– Det syns på dig. Du är inte typen som får en flickvän, sa hon.
Där var jag. Utdömd till ett liv i ensamhet, avfärdad i min yrkesroll och utan att vara i närheten av en syrlig comeback. Det enda jag kunde komma på var att skylla på brådskande arbetsuppgifter och därmed avsluta mötet.
Först när jag lämnade rummet insåg jag det värsta.
Jag hade precis fått mitt hjärta genomskådat och krossat av en femtonårig tös med uttråkad uppsyn.
