Berätta inte för Ronja, är du snäll. Hon vet inte om det än.

Det är mitt liv just nu. Efter ett år som rymt tillnyktrande, tvivel, självreflektion, femtio fackböcker och textproduktion à la en tegelstensroman, har allt ställts på ända. Eller fallit på plats, beroende på hur du väljer att se på saken.

Plötsligt känner jag hälsan återvända. Nio träningspass förra veckan, sju den här. Ingen sprit, inga cigg, snart slut på snus. Piporna njuter jag när tillfälle ges – med gott samvete, den last jag behöver.

En av er kommenterade i går. Skrev att R. har gjort mig tråkig, att jag begår ett stilbrott som bryter ungkarlslivet och låter mig själv kallas ”darling”.

Ronja kallar mig darling och det är den största lycka jag känt sedan jag minns inte när. Men vi träffas för sällan.

Ja, hon heter Ronja; i morgon åker jag för att spendera helgen med henne i Stockholm. Tiden vi är ifrån varandra påverkar mig, men inte mina chanser att vara ”tillräckligt rolig” i bloggen.

Tillräckligt rolig. Jag vet knappt vad det innebär, men när jag stiger in på SATS klockan halv sju varje vardagsmorgon är rolig det sista ordet på mina läppar. I stället känner jag energi och framtidstro. Det kan sluta hur som helst. Jag känner inte igen mig själv. Livet är aldrig enkla svar. Jag är inte enkel, ej heller hon.

Det är vad jag klamrar mig fast vid: chansen till förändring. Jag vet inte var jag är på väg, men jag är övertygad om att det kommer utveckla såväl min personlighet som mitt skrivande. Skärper jag till mig kanske det till och med slutar lyckligt. Gör det inte det, blir det en fråga att hantera när den väl dyker upp.

Om jag bara kunde få tummen ur i kväll och faktiskt skriva den där krönikan, skulle allt vara guld och gröna skogar. Men fortfarande en jävla massa träningsvärk.

Nu vet du.

Acceptabla villkor, med andra ord. Nu förbereder jag mig för att ta vår relation till nästa nivå – och som jag förbereder mig. Filmen nedan har gått på repeat hela dagen, alltmedan jag knaprat koffeintabletter och vrålat högt över kontorslandskapet.

”Jag är en mästare!”

R. är chanslös.

Click here to view the embedded video.

Det har gått åtta månader sedan jag la undan flaskan och lät livet ta mig varthelst det ville. Den tomma tystnaden visade ingen nåd, allt jag hade stod naket, blottat och trasigt – och inget var vackert. Jag ville vara i fred men skrika ändå. Jag ville sova bort dagarna och slippa nätterna, bevara lyckan i ensamheten och deklarera kärlekens död.

I början hände inget alls.

Jag skrev mina memoarer och korrekturläste dem själv, slet ut alla sidor och började om på nytt – till ingen nytta. En självbiografi är aldrig färdig innan döden trätt in, och de rader som ljuder sannast sätts av andra.

Tiden stod stilla medan världen rörde sig.

Ungkarl. På åtta månader har ordet bytt karaktär. En vän la en hand på min rygg, sa åt mig att resa mig upp, släppa taget och beskåda vad som faktiskt skett medan jag sov. Ögonen värkte i ljuset och kroppen skälvde av ansträngningen, och när jag höjde blicken från marken såg jag allt på en och samma gång.

Jag är inte full och inte arg. Att vakna i en hög av mig själv är ett falnande minne, jag har slutat höra de falska tonerna och dricka ur de tomma kärlen. Ingen smyger igen ytterdörren i gryningen; när sista dansen spelas är jag redan i säng.

Och kärleken lever. Jag fann den i de egna orden och viljan att rädda kroppen. Nykter har tankarna stramats åt och funnit publicering; efter blott en sommar som svettig har musklerna stelnat och orken hittat åter.

Kärleken lever. Mitt i allt som rörde sig smög hon fram, retade min förvånade uppsyn, utmanade ensamheten och bad om en plats jag inte ville ge till någon. Hon skrattade åt mig, petade i det förflutna och skröt om framtiden. Jag famlade motståndslöst i ett par veckor; reducerad till en primitiv skepnad av en man släppte jag in henne, tappade taget och såg dygn efter dygn passera utan att kolla på klockan. När protesterna tog slut möttes vi och världen sken på nytt, men hon kunde inte stanna.

Du kan kalla henne R. eller Flickan som inte är här. I går kväll var jag lika ensam som tidigare, men för första gången på flera år ensam på riktigt. Att känna är att blotta sig och jag är försvarslös. Alla pusselbitar har inte fallit på plats, men jag har vänt på asken och granskat motivet.

Det kan gå hur som helst. Hon kan svälja mig hel, lämna mig bruten och aningslös – och det är okej.

Efter åtta månader som nykter står jag frivilligt inför ungkarlslivets största utmaning, och hon heter R. Det enda jag kan göra är att offra ensamheten för henne och hoppas att hon tar emot mig.

Click here to view the embedded video.

Sedan började hon skryta om att bjuda igen genom att laga middag åt mig i kväll. Menyn alternerade mellan kött, fisk och vegetariskt – allt annat var uteslutet, påstod hon.

Längre kom vi inte innan hon suckade djupt, menade att jag var omöjlig att laga mat åt och bestämde att vi går på restaurang i stället.

Vissa ger upp för enkelt.

Vi ska nog inte gå in på hur mycket energi jag har lagt ned för att göra mig redo inför kvällens dejt.

Vissa saker behöver du inte veta.

Ja, du fattar. Men det gör inte jag.

Det var så länge sedan jag hade en dejt att jag inte minns hur det är meningen att gå till. Jag vet inte hur jag inleder ett samtal eller om jag ska betala notan – vet inte ens om vi ska ut och äta middag eller vad planen är.

Allt snurrar.

Det enda jag kommit på hittills är att jag åtminstone borde ha hela och rena kalsonger på mig. Inte för att det finns några garantier, men tänk om? Tänk om vi faktiskt tycker att det är en toppenidé att se varandra nakna redan under första dejten, vem är jag att döma?

Därför gick jag ut på stan under dagens lunch, rotade runt bland butikernas utbud och kontemplerade storlek och färger. Till slut bestämde jag mig för ett gäng kalsonger.

Sju par, närmare bestämt.

Det är möjligt att jag hoppas på för mycket.

Det är något oklart men vackert ändå. Livet mellan här och där, då och nu och vad som kommer sedan.

Ensamheten är aldrig tydligare än när ingen möter dig efter en resa.

Click here to view the embedded video.

Ska jag runka med höger- eller vänsterhanden?

Panik.