Hennes farbror kom med en lastbil och vi fyllde den inte ens till en fjärdedel. Där stod möbler, kartonger och höga plantor med stora blad men inga blommor. En gång frågade jag henne vad vitsen var med blommor utan blommor, om inte blomman var själva belöningen när du vårdat, vattnat och beskurit. Hon svarade att jag som inte ville ha några växter borde låta bli att bry mig.
Sju hundra dagar har varit växtlösa.
Vi såg solen gå upp och tog av oss våra jackor. Juninatten hade varit kylig och vi värmde inte varandra. Inte än, inte i natt. När vi väl blev ensamma försvann all brådska. Vännerna sov; staden sov; fåglarna sov. Hon visste var jag var och väntade när det stängde. Vi hade setts i två år och för första gången stack jag fram handen och hälsade. Hon var inte längre Maria, Eva, Linda eller något annat jag inbillat mig. Hon var Sandra och promenaden från fyllerestaurangen hade omfamnat hela Karlstad innan domkyrkans klockor slog nio på morgonen.
Sju hundra dagar har raderat hennes ansikte.
Våra steg bröt ned allt motstånd och när hon skrattade, skrattade hon till dess att en gubbe skrek från balkongen. Det är kväll, det är kväll och världen ska sova. Det är natt, det är natt och vi kysser varandra. Rebeller inför belöningen; två sömnlösa som besegrat en hel dag av att undra vad klockan är. Det fanns tid men inte nog och dåsiga dagar har inget att hämta hos gatan som aldrig självmant hör av sig. Vi skulle bryta takten och göra den till vår; vi bad om vår tur och vår tur var nu.
Sju hundra dagar har förgjort hennes sånger om morgondagens löften.
En gång frågade jag henne om hon kunde låta bli att vara arg sista gången vi sågs. En gång frågade jag om hon kunde se på mig medan hennes farbror stängde lastbilen. Utan att svara vände hon sig bort; utan att svara klev hon in i passagerarsätet och innan motorn startade gick jag därifrån. Lägenheten väntade femton meter upp, puben tre hundra meter bort.
Jag valde puben.
För sju hundra dagar sedan.
