Hur ofta ser du upp mot himlen rakt över dig? Vi förväntar oss inga hot från ovan och de flesta av oss går genom dagen utan att någonsin lyfta blicken högre än horisontlinjen i fjärran. Och det är väl som sig bör. Såtillvida vi inte besöker en ny stad orkar vi knappt hålla utkik efter vad som försiggår blott tjugo meter upp. Varför skulle vi då orka bry oss om något vi inte kan ta på, något som bara finns där som en liten sköld mellan oss och evigheten?

Det finns bara en situation där jag kommer på mig själv att nästan tvångsmässigt titta upp. Befinner jag mig i en bil med taklucka av glas, under ett takfönster eller i ett växthus kan jag inte sluta betrakta skådespelet ovanför. Och ett skådespel är det. Moln som rör sig långsamt längs horisonten tar här fart, får liv, dansar och agerar med varandra. Små cirrusmoln svävar förbi under den stekande solen; de tunga cumulonimbusmolnen sänker sig hotfullt och dånar att åskan är nära. Oavsett typ, väder och vind är det en syn jag unnar mig själv för sällan. Så varför är närvaron av glas en nödvändighet för att jag ska ge mig själv denna vardagens lilla okrönta njutning? Är det så enkelt som att jag slipper bli blöt om himlen öppnar sig? Är det den psykologiska tryggheten i att vistas inomhus men för en gångs skull ha tillgång till något mer än ett tak? När det stormar som värst kan jag komma på mig själv med att önska att jag ägde ett eget växthus, trots att jag inte har någon böjelse mot att ägna tid åt grönsaker och blommor. Men tänk att få luta sig bakåt i en vilostol, slå upp ögonen på vid gavel och beskyddad njuta av det värsta naturen kan tänkas ge dig. Det är en mäktig syn.

Gissar att jag måste skaffa ett hus med trädgård innan det kan bli verklighet. Men den dagen kommer du hitta mig där ute så fort det stormar.

I mitt växthus utan växter.

Bonus: M83 – We Own the Sky