Jag skrev i går. Jag skrev länge, jag skrev sent. Till slut närmade jag mig något som liknande vad jag ville förmedla, och med en snabb finputsning i morse var jag redo att skicka artikeln till DN Debatt.
Varför? Marcus Birro skrev där i lördags om hur den katolska kyrkan sviker hans tro. Du vinner på att läsa hans ord innan du läser min artikel nedan. Det gör du här.
Du bör även läsa svaret från Stockholms katolska stift. Det gör du här.
Så där. Nu är du redo att läsa min artikel. Tyvärr blir det här – jag hade föredragit utrymme i DN Debatt.
I alla fall:
En historielektion åt Marcus Birro
Har du hört den om skorpionen och grodan? I fabeln bad skorpionen om hjälp med att korsa ett vattendrag, men grodan tvekade. ”Hur vet jag att du inte dödar mig?” frågade han. ”Om jag gör det drunknar vi båda,” svarade skorpionen. Logiken var ofelbar och grodan erbjöd sin hjälp, tog skorpionen på ryggen och började simma. Halvvägs över hände det; skorpionen stack honom. Medan giftet spred sig i kroppen vände han huvudet mot skorpionen, såg honom i ögonen och frågade uppgivet: ”Varför gjorde du så? Nu kommer vi dö.”
”Jag kan inte hjälpa det, det är min natur,” svarade skorpionen.
Jag vet inte när du, Marcus Birro, bestämde dig för att konvertera till Romersk-katolska kyrkan, men jag tar för givet att valet föregicks av en längre periods kontemplation. Hur tänkte du? Vandrade du gatorna i Rom? Besökte du kyrkorna, kaféerna, fotbollsplanerna och restaurangerna? Såg du solen sänka sig över Vatikanen? Tänkte du tillbaka på ett liv i utanförskap – det liv du behandlat så öppet och modigt genom åren – och upplevde hur Gud talade till dig när du föll på knä mot kyrkans kalla marmorgolv? Fann du ny kraft att möta vardagen med? Var du äntligen hemma?
Vi är många som är upprörda på din kyrka i dag, Marcus. Den ena barnvåldtäktsskandalen avlöser den andra, vi nås av nyheten att påven Benedictus XVI, Joseph Ratzinger, kände till övergreppen men valde att mörklägga dem för kyrkans skull, och vi blir precis lika äcklade och ursinniga som du. Ändå finns det en skillnad mellan oss – och den verkar avgrundsdjup.
Vår ilska är inte ny, Marcus. Vi skådade Guds gärning, bevittnade predikningarna, såg rikedomarna byta händer och lyssnade till världens klagosång, alltmedan din kyrka växte sig kraftfullare. I spåren av antisemitismen, korstågen, inkvisitionen, den utbredda häxjakten, slakten av katarerna, missionärernas ”arbete” jorden över, förtrycket av vetenskapsmän, kvinnor, homosexuella och de fåfänga dårar som önskade läsa Bibeln på modersmål – med mera, med flera – förde vi räkning över förbrukade liv och fann att det inte var gott.
Vad fann du?
Jag vet inte vem Gud är för dig, men du säger att du fann honom i de katolska kyrkornas och konstverkens kraft. Samtidigt kallar du honom en ”principfast gammal sosse”, och jag förstår dig inte. Du är arg, så arg, över att din kyrka drar skam över din tro – men det var du som valde trossamfund. Och du valde det som kanske mer än något annat är knutet till sin institution. Märkte du aldrig det? Blev du så bländad av allt guld att du inte kunde se hur din kyrka byggde sin existens? På blod, på lidande, på två tusen år av lögner och brott mot mänskligheten. Undgick det dig att din ledare är ofelbar, en uråldrig despot i inte alls modern tappning? Om du tar bjälken ur ditt öga kommer du inte skåda en sosse, blott en fascist.
Det vilar något ruttet över ditt stridsrop. Du inleder med att tala dig varm för katolicismens moralism, ett par paragrafer senare fördömer du densamma. Vad är inte katolsk moralism när påven åker till Afrika och predikar förbud mot kondomer i HIV-härjat land? Vad är inte katolsk moralism när prästerna citerar Jesus ord om att kvinnan ska underordna sig mannen? Vad ger dig tolkningsföreträde i en tro du gått in i med stängda ögon?
Om allt du är ute efter är en privat gud du kan forma efter eget tycke, vad gör du i den katolska tron? Förlåt min okunnighet, Marcus, men för mig är du stalinisten som går till Stalin och frågar om det inte är dags för marknadsekonomi snart; du är nationalsocialisten som undrar vad Hitler egentligen har otalt med judarna. (Eller för att göra metaforen till en treenighet och samtidigt plocka in lite av den moralism du vurmar för: Du är flickan som ”bara” tar den i tvåan för att kunna bevara oskulden tills hon gifter sig.)
Jag vet inte, kanske är du ”katolik i hjärtat” och uppriktig i stället för desillusionerad. Det är ändå något som saknas.
Du använder tolv hundra ord för att breda ut dig i rättfärdighetens namn. Du gastar och förfäras; du lider, skäms och kräver förändring genom bättring. Stundtals lyckas du nästan upprätthålla en enhetlig tanke genom en hel paragraf – det är jag beredd att ge dig – men lika snabbt svävar du på nytt ut i de tomma ordens värld. Och när vi kommer till slutet av ditt manifest saknar vi fortfarande den viktigaste pusselbiten. Vi saknar det som kan övertyga oss om att din tro grundar sig på kärlek och tolerans.
Genom att inte kräva att påven och hans hantlangare ställs till svars, att deras roller i mörkläggningen av barnvåldtäkterna utreds av Internationella brottmålsdomstolen under klassificeringen brott mot mänskligheten, visar du tydligt att allt du önskar är att lägga ytterligare ett lager smink på den krackelerade madonnan. För hur upplyst och ödmjuk är din tro när du tyst ställer dig bakom tanken på den ofelbara ledaren, på att en människa år 2010 står över att ställas till svars för det liv han valt att leva?
Du valde att bli en del av den katolska kyrkan. Du valde att placera skorpionen på ryggen och spelar nu förvånad över att den stack dig. De flesta gör inte samma val. En majoritet av kyrkans 1,2 miljarder medlemmar föds in i tron. Från vaggan hör de prästernas prat om helvetet, arvssynder, dödssynder och vikten av att ge, ge, ge och betala tills det gör ont. Förstår du vad den moralism du pratar om berövar dem? Deras är inte lyxen att kunna välja delar av en tro samtidigt som de smuttar på caffè macchiatos på bakgator i Rom. För dem är varje dekret blodigt allvar. Och till dem hör rädslan för att brinna i helvetet om de följer sin mänsklighet.
Valet av Joseph Ratzinger var ett konservativt sådant och det finns inga tecken på att kyrkan varken kan eller vill förändras. Varför skulle de ens? Deras är redan makten och härligheten, och är det något de lärt sig att hantera så är det skandaler. Har du blundat för det också?
Vi är många som kämpar för en kärleksfull värld, Marcus, men vi gör det inte i blindo. Vi kämpar för tolerans för alla, men vi ställer tolerans som motkrav. Vi brinner för allt som är fantastiskt med världen; för våra olikheter och likheter såväl som för jämlikhet och frihet. Vi viger våra hjärnor åt att förutse och förhindra de problem som står runt hörnet. Överbefolkning, svält, miljöhot, pandemier och krig, kanske till och med kärnvapenkrig, är reella faror som vi bara kan övervinna tillsammans. Den katolska kyrkan har haft två tusen år på sig att visa intresse för att vara en del av den kampen, hittills har vi varken sett eller hört något från dem.
Att du frivilligt sökte din gud hos dem är en sak. Att du är beredd att förlåta dem för ännu ett brott, om de bara kan leva upp till din lilla kravlista, är något helt annat. Jag är människa i hjärtat, Marcus. Som människa skäms jag över att du gräver vallar runt verkligheten.
Philip Wildenstam
ateist, autodidakt och bloggare
