”Allan Ssembatya was the subject of a brutal attack in 2009.” (© Jubilee Campaign)

The villages and farming communities that surround Uganda’s capital, Kampala, are gripped by fear.

Schoolchildren are closely watched by teachers and parents as they make their way home from school. In playgrounds and on the roadside are posters warning of the danger of abduction by witch doctors for the purpose of child sacrifice.

The ritual, which some believe brings wealth and good health, was almost unheard of in the country until about three years ago, but it has re-emerged, seemingly alongside a boom in the country’s economy.

The mutilated bodies of children have been discovered at roadsides, the victims of an apparently growing belief in the power of human sacrifice.

Vi skriver 2011, blundar och reflekterar över allt som är gott med världen. Tack vare den vetenskapliga metoden har vi evidensbaserad vård som inte bara räddar livet på sjuka vars sjukdomar tidigare var dödsdomar, genom vaccinationer, bättre hygien och ökad hälsomedvetenhet är chanserna större än någonsin att slippa smittorna som tidigare härjade över hela vår jord. Och då ska vi inte ens tala om bekvämligheterna som utgör vår vardag: tvättmaskiner, för bövelen; Steve Jobs arv under våra fingertoppar; charterveckor så långt hemifrån att vi för hundra år sedan knappt vågade tänka tanken; med mera.

Vi skriver 2011 och läser att en uråldrig sed på nytt ser dagens ljus i bakvattnet av religion, vidskepelse och okunskap i Uganda, den afrikanska republik som redan gjort sig känd som nationen med ett starkt stöd för att döma homosexuella till döden.

Barnoffer.

Läs det igen: barnoffer.

Orden räcker inte till. Det är 2011 och barnoffer är en industri blott tusen mil hemifrån. Världen är fortfarande för mörk.

At Kampala main hospital, consultant neurosurgeon Michael Muhumuza shows me the X-rays of the horrific injuries suffered by nine-year-old Allan.

They reveal missing bone from his skull and damage to a part of his brain after a machete sliced through Allan’s head and neck in an attempt to behead him; he was castrated by the witch doctor. It was a month before Allan woke from a coma after being dumped near his village home.

Allan was able to identify his attackers, including a man called Awali. But the police say Allan’s eyewitness account is unreliable.

Local people told us that Awali continues to be involved with child sacrifice.

For our own inquiries, we posed as local businessmen and asked around for a witch doctor that could bring prosperity to our local construction company. We were soon introduced to Awali. He led us into a courtyard behind his home, and as if to welcome us he and his helpers wrestled a goat to the ground and slit its throat.

”This animal has been sacrificed to bring luck to us all,” Awali explained. He then demanded a fee of $390 (£250) for the ritual and asked us to return in a few days.

At our next meeting, Awali invited us into his shrine, which is traditionally built from mud bricks with a straw roof. Inside, the floor is littered with herbs, face masks, rattles and a machete.

The witch doctor explained that this meeting was to discuss the most powerful spell – the sacrifice of a child.

”There are two ways of doing this,” he said. ”We can bury the child alive on your construction site, or we cut them in different places and put their blood in a bottle of spiritual medicine.”

Awali grabbed his throat. ”If it’s a male, the whole head is cut off and his genitals. We will dig a hole at your construction site, and also bury the feet and the hands and put them all together in the hole.”

Awali boasted he had sacrificed children many times before and knew what he was doing. After this meeting, we withdrew from the negotiations.

We handed our notes to the police. Awali is still a free man.

Mer information:

• BBC: Where child sacrifice is a business
• Rapporten från Jubilee Campaign: Child sacrifice in Uganda (pdf)

Upprinnelsen till konflikten var den ledare Gudmundson publicerade på midsommardagen i SvD, med rubriken ”Brottslighet bland invandrare borde oroa alla partier”. Snabbt skapades en kvasidebatt där invektiven haglade; Gudmundson avfärdades bland annat som rasist och mordhotades på Twitter.

Varför?

Han gjorde misstaget att tro att det här är en fråga som går att debattera sakligt. (Exakt samma misstag som jag begår nu.) Med hjälp av statistik från Norge (och viss statistik från Sverige), belyste han problematiken med invandrares överrepresentation i brottsstatistiken, särskilt invandrare från vissa delar av världen.

Den absoluta majoriteten av alla brott [i Norge] begås av norrmän. 90 procent av gärningsmännen bakom de brott som begicks under den uppmätta perioden, 2001 till 2004, var infödda norrmän. Det är dock vissa invandrargruppers överrepresentation i brottsstatistiken som väcker intresse. 6,1 procent av alla norrmän begick något brott under mätperioden. Invandrare från Norden, Västeuropa och Nordamerika begick brott i lägre grad än så. Men 10,4 procent av invandrarna från Östeuropa, 13,6 procent från Asien, 13,8 procent från Central- och Sydamerika och 17,8 procent av invandrarna från Afrika registrerades under samma tid för brott. Även invandrares barn hade högre brottsaktivitet än de norskättade, visar rapporten.

Ursprungsländer med högst procentandel gärningsmän var Marocko (18,1), Iran (19,4), Somalia (21,8) och Irak (23,6 procent). På andra sidan spektret finns ursprungsländer som Kina (5,9) och Filippinerna (4,7 procent).

Bland de mer sakliga reaktioner jag läste på Twitter, fann jag utlåtanden om att Gudmundson borde ha problematiserat mindre och i stället kommit med fler förslag på åtgärder. Det kan folk tycka vad de vill om, personligen tolkade jag det som att upphovsmannen själv inte känner att han befinner sig i en tvärsäker position, att det här är en tung, allvarlig fråga utan enkla svar, som måste lyftas av alla riksdagspartier om vi någonsin ska kunna närma oss politiska åtgärder som faktiskt förbättrar läget (läs: liven) för ett stort antal av våra medborgare: de berörda invandrarna.

Vad han däremot inte gjorde, var att avfärda brottsligheten som en del av invandrarnas etnicitet. När Dilsa Demirbag-Sten skrev sin replik i DN, var det ändå just vad hon beskyllde honom för att göra:

Politik bör bygga på forskning, men man måste inte göra politik av all forskning, som Gudmundson nu vill. Det är ju så svårt att utvisa somalier och irakier, ondgör han sig. Vad återstår? Har Gudmundson siktet på gränserna och en politik baserad på människors etnicitet? Det finns ett namn för sådan politik.

Grundlöst och omotiverat från en debattör som vet bättre. Demirbag-Sten hör till den skara som länge försökt diskutera problematiken med exempelvis hederskulturer – där frågor om familjens anseende och respekt kan driva inblandande att mörda den egna avkomman – bara för att själv avfärdas som islamofob och rasist. (För tydlighetens skull finns det även kristna samhällen med stark hederskultur, till exempel hos assyrierna.)

Därför är det märkligt när hon i sin replik nästan slår knut på sig själv för att, även hon med statistikens hjälp, avfärda att det existerar ett problem. Och att raskt hoppa till slutsatsen att Gudmundson är främlingsfientlig, är både kontraproduktivt och ohederligt. Han nämner aldrig etnicitet som en del av förklaringsmodellen, av den enkla anledningen att hans långa gärning som exempelvis kritiker av islamism visar att han är fullt medveten om att kultur (och i det här fallet brottslighet) inte sitter i förövarnas gener. Den som påstår det kan definieras som rasist, nu är så inte fallet.

Ett annat problem med hela debatten är att det ständigt tycks vara ”antingen eller”. Från ljusskygga håll hör vi att invandrare begår brott eftersom de är araber, afrikaner eller vad som. Från såväl vänstern som borgerligheten tycks socialgrupp tre, det vill säga hög arbetslöshet och social utsatthet, vara den enda godtagbara förklaringen.

Sanningen torde, som så ofta, ligga någonstans mellan alternativen, här kultur – vilket i allra högsta grad också innefattar religion – och klasstillhörighet, medan etnicitet helt kan lämnas utanför. Visst har du större incitament att stjäla och råna för din överlevnad om du behöver överleva för stunden. Men om vi helt avfärdar att individer från våldspräglade kulturer (till exempel Irak och Somalia) riskerar att föra med sig beteenden som det svenska samhället lämnade bakom sig efter upplysningens intåg, gör vi oss själva en otjänst. Och Demirbag-Stens övriga gärning faller på eget grepp, eftersom det finns en självmotsägelse i att hävda att vissa typer av religiösa kulturer skapar en för oss främmande, extrem våldsamhet (hedersvåld) som vi bedömer som brottslig, och samtidigt mena att detta inte avspeglas i brottsstatistiken för dessa grupper, som om brott vore ett nollsummespel där den ena brottsligheten tar ut den andra.

Vi är alla barn av vår tid, men om vi tittar på världen runt oss är det svårt att påstå att vi alla lever och verkar i samma tid. De västerländska idealen av demokrati, sekularism, jämställdhet, individuell frihet och annat som ingår i vår överenskommelse om mänskliga rättigheter, har inte slagit igenom i världens alla kulturer. Som liberal (om än icke-utopisk sådan) måste jag tro att ingen är dömd på förhand av sitt ursprung. Individer som invandrar till Sverige kommer hit av en mängd anledningar, och precis som Demirbag-Sten skriver i sin slutreplik, är det inte kollektiv som begår brott – det är individer. Men det förändrar på intet sätt att det är vi som själva väljer hur vi ska förhålla oss till dem. Vi kan överge dem åt deras öden genom att fortsätta driva den aningslösa immigrationspolitik som hittills bara tycks ha spätt på problemen, eller så kan vi resa oss upp och erkänna att vi har ett jobb att göra. Och göra det.

Per Gudmundsons ledare må ha sina brister, men den rymmer samtidigt en harmlös önskan om att våra riksdagspartier ska sluta överlåta de här frågorna till partier som förvandlar dem till populistiska slagord. För det förtjänar han beröm, inte kritik. Särskilt av Dilsa Demirbag-Sten, som borde vara bundsförvant, inte fiende.

Det är och förblir individer som begår brott, men i den debatt som behöver föras, måste vi medge att vissa individer kommer hit från miljöer som ger dem lägre chanser att lyckas i mötet med värderingar som för dem inte bara är främmande, utan själva antitesen till den värld de tror sig behöva upprätthålla.

Referenser:

• Per Gudmundson i SvD: Brottslighet bland invandrare borde oroa alla partier
• Dilsa Demirbag-Sten i DN: Grumligt i Svenska Dagbladet om invandrare och brottslighet
• Per Gudmundson i DN: Dilsa Demirbag-Stens antydan är en förolämpning
• Paulina Neuding om mordhoten mot Gudmundson: Något om JK och Galago
• Dilsa Demirbag-Sten om hedersmord: Kvar i medeltiden

I stället flyttar jag fokus till The Friendly Atheist, Hemant Mehta.

When people hear about Everybody Draw Muhammad Day, they want to know: Why do it? Why be jerks about it? Why are you all intolerant of Islam? Why be dicks when you can be friendly?

And my response really hasn’t changed from last year.

We do it because we have a right to free speech, and there are people out there who want to make sure a drawing of Muhammad never sees the light of day.

We do because religious figures don’t automatically deserve special respect and they’re not immune from criticism. Too often, we treat religion and religious beliefs with baby gloves. Drawing Muhammad is one way to show — non-violently — that Islam ought to be susceptible to criticism just like every other belief system.

We do it because people have been threatened and killed by Muslim radicals for their depictions of Muhammad and criticism of Islam — by drawing Muhammad ourselves, we stand in solidarity with them.

We do it because Muhammad was drawn for centuries before it somehow became “offensive” to some. There was nothing wrong with it then and there’s nothing wrong with it now.

We do it because people are now getting censored — sometimes ridiculously so — out of fear of what the extremists will do. The radicals should not have this kind of control over the right to express ourselves freely.

Bland mina favoritteckningar i år hittar du nedanstående, alla hämtade från Hemant Mehtas sammanställning.

Referenslänkar:

• Min bloggpost förra året: Dagen för Muhammed-kavalkaden
• The Friendly Atheist: Draw Muhammad Day 2: A Compilation

Först föreläser Sam Harris i tjugosju minuter, därefter samtalar han i drygt femtio med Dawkins om förutsättningarna för vetenskapligt baserad moral.

Sällan har vi förmånen att ta del av sådan klarsynthet.

För knappt en månad sedan drog Mårten Schultz, docent och juris doktor i skadeståndsrätt, i gång en liten debatt om retributiv rättvisa, när han i DN koketterade med sin böjelse för actionhjälten Steven Seagals ”öga för öga”-filosofi:

Hos Seagal hänger straff samman med förtjänst. Idén att våra handlingar gör att vi förtjänar reaktioner gäller inte bara för straff. Reaktionen kan vara positiv eller negativ. Men det är i straffsammanhang den bränner till. Tanken på straff efter förtjänst är nämligen inkörsporten till den, ur ett internationellt perspektiv, dominerande uppfattningen om varför vi bestraffar brott: Brott bestraffas eftersom det är rättvist. Ett straff är rättvist eftersom den som har begått brottet har ådragit sig en moralisk skuld. Om jag mördar någon förtjänar jag ett straff av moraliska skäl.

Jag skriver ”liten debatt” eftersom det egentligen bara bjöds på ordentligt mothugg från Christian Dahlman, professor i allmän rättslära vid Lunds universitet:

Schultz går till attack mot den instrumentalistiska synen på straff, och förespråkar en retributivistisk syn. Instrumentalism innebär att man försvarar straff med hänvisning till vissa positiva effekter, som man påstår att bestraffning får. Retributivism innebär att man försvarar straff med argumentet att den som har begått ett brott förtjänar att bli straffad.

Skillnaden mellan instrumentalism och retributivism är djupgående. De två synsätten bygger på två fundamentalt olika uppfattningar om rättvisa. Enligt instrumentalismen har straffet inget värde i sig själv. Det är bara ett instrument för att åstadkomma vissa eftersträvade effekter. Och den som hävdar att någon skall straffas måste därför visa vilka dessa positiva effekter är. Enligt retributivismen har straff ett moraliskt värde i sig själv.

[...]

Det finns ingenting konstigt eller befängt med den instrumentalistiska synen på straff. Oavsett om man håller med om den eller inte, så kan man konstatera att den bygger på en klar och begriplig idé. Bentham resonerar på följande sätt. Straff innebär lidande för den som straffas, och för att det skall vara försvarbart att utsätta någon för ett sådant lidande så måste straffet ha några positiva effekter som motiverar varför lidandet är moraliskt acceptabelt. Lidande har inget moraliskt värde i sig själv.

Då är frågan, var det Steven Seagel som dödade Usama bin Ladin? (Metaforiskt talat.) Eller var insatsen ett uttryck för en rättvisesyn grundad i de förväntat positiva effekterna av hans död?

Vi kan självklart inte svara med säkerhet (och det är fullt möjligt att orsakerna överlappar varandra). USA är en stat som i mångt och mycket präglas av den retributiva synen (ergo, dödsstraff), men det går inte att förneka att världen nu är en massmördande islamistisk terrorist mindre – och att det borde föra med sig positiva effekter, särskilt för de muslimer som drabbats hårdast av bin Ladins religiösa kall.

I stället för att gräva mig djupare i den frågan, vill jag lyfta fram varför jag personligen tar ställning mot den blodtörstiga, retributiva rättvisesynen, för den evidensbaserade, instrumentalistiska.

Och jag gör det med ett citat från Richard Dawkins, som jag hittade via bloggaren och docenten Niclas Berggren när han diskuterade Mårten Schultz’ DN-krönika:

Retribution as a moral principle is incompatible with a scientific view of human behaviour. As scientists, we believe that human brains, though they may not work in the same way as man-made computers, are as surely governed by the laws of physics. When a computer malfunctions, we do not punish it. We track down the problem and fix it, usually by replacing a damaged component, either in hardware or software.

[...]

Why is it that we humans find it almost impossible to accept such conclusions? Why do we vent such visceral hatred on child murderers, or on thuggish vandals, when we should simply regard them as faulty units that need fixing or replacing? Presumably because mental constructs like blame and responsibility, indeed evil and good, are built into our brains by millennia of Darwinian evolution. Assigning blame and responsibility is an aspect of the useful fiction of intentional agents that we construct in our brains as a means of short-cutting a truer analysis of what is going on in the world in which we have to live. My dangerous idea is that we shall eventually grow out of all this and even learn to laugh at it [...] But I fear it is unlikely that I shall ever reach that level of enlightenment.

I går dog Usama bin Ladin. Lika säkert som att han redan har uppnått martyrstatus hos världens jihadister, lika säkert är det att han var en trasig, farlig ”dator” som behövde kopplas bort från mänsklighetens nätverk. Eller stängas av.

Likafullt är etiken bakom USA:s agerande början på en intressant diskussion.

Egna tankar?

Referenslänkar:

• Mårten Schultz i DN: Jag försvarar alltid Steven Seagal
• Christian Dahlmans replik, Dagens juridik: Har straff ett moraliskt egenvärde?
• Mårten Schultz’ slutreplik, Dagens juridik: Om rättvis och orättvis kritik
• Niclas Berggren: Är straff moraliskt motiverade?
• Richard Dawkins: Let’s all stop beating Basil’s car

Till alla som vill bevara monarkin: Ni är medvetna om att ni säger rakt ut att ni är mindre värda som människor? Är det okej om jag anser att ni är så lite värda att ni inte borde få utnyttja er rösträtt? Är det okej om jag anser att ni borde tvingas in i det yrke som en avlägsen förfader tog åt sig själv, förmodligen med våld? Är det okej om jag anser att all läkarvård ni behöver, antingen nu eller senare i livet, borde utföras av läkare vars enda kvalifikationer är att deras föräldrar också var outbildade läkare? Är det okej om jag anser att piloten som flyger er på charterresan bör har förtjänat flyglicensen via arv? Är det okej om jag anser att jag har rätt att snoka i varenda detalj av era liv och skriva spaltmeter efter spaltmeter om varje skandal eller misstag som inträffar? Är det okej om jag behandlar er som cirkusapor?

Jag orkar inte linda in det. Ni borde skämmas.

Det tål att upprepas med anledning av dagens bröllop i Storbritannien.

Det tål också att missuppfattas, såväl då som nu.

Det här med att inte riktigt förstå logisk följdriktighet

Referenslänkar:

• Från bloggarkivet: Min enda kommentar om dagens bröllop
• Faktoider.nu om att kungen av hävd förväntas låta bli att rösta

There’s nothing inherently wrong with criticizing Islam, or burning a copy of the Muslim holy book, or drawing Muhammad. I see nothing wrong with doing those things in protest of how radical Muslims have reacted against them — to me, that’s different from doing it out of pure hatred of Muslims.

That’s why I loved Draw Muhammad Day (DMD) last year. As more people draw Muhammad, the stigma against doing it goes away, and the people who oppose it just look more and more ridiculous. You realize it’s a silly rule that doesn’t apply to non-Muslims and no one has the right to stop you from doing it.

Thunderf00t calls it “diffusion of the threat by dilution.”

Via The Friendly Atheist:

• Why Should We Burn the Koran?

I inlägget Lågintenstiv jihad på hemmaplan återges avlyssnade telefonsamtal mellan svenska medborgare med kopplingar till al-Shabaab, till exempel följande mellan Yassin Ismael Ahmed (Y), en före detta fritidsledare i Rinkeby, och Said Sofri (S), dömd för flera fall av misshandel och ett religiöst motiverat våldsdåd:

”Y: jag är skadad min ädelmodig storsinnad broder.
S: prisad vare Gud.
Y: ja, under elva dagars period.
S: må Guds vilja ske, må Gud underlätta dina angelägenheter.
Y: amen om Gud vill, det finns några kättare som ville mörda mig.
S: aha, har de attackerat stan?
Y: ja, de kom in i mitt hem, där var jag, min familj och de andra bröder ..
S: prisad vare Gud.
Y: de ville mörda mig, jag stoppade de med hjälp av vapen, sen kom skottet.. lätt slag men..
S: utifrån?
Y: i ryggen, nej i ryggen.
S: prisad vare Gud, det blir bra om Gud vill.
[…]
Y: Jag svär vid Gud, vi känner glädje, må Guds vilja ske, segern är nära, segern är mycket nära
S: Prisad vare Gud.
Y: Segern kommer, här, nu, det är vi som styr i alla områden till 70% och 80%, sharialagar tillämpas och straffen.
S: Prisad vare Gud, du glädjer mig med den här nyheten.
Y: Ja, jag svär vid Gud, det är bara palatset kvar, efter presidentpalatset, flygplatsen och hamnen har vi allt, sedan är det klart.
S: Är det klart sedan, ha?
[…]
Y: Det är klart, många bröder dog som martyrer
S: Prisad vare Gud.
Y: Bland de våran broder.
S: Jag vet, jag vet ja.
Y: Tack vare Gud.
S: Prisad vare Gud, vid Guds namn be för oss min broder.
Y: Om Gud vill, jag kommer alltid att be för er.
S: Ber för oss min broder.
Y: Våran broder, var är han? Abu Abdallah?
S: Abu Abdallah, vem är Abu Abdallah?
[…]
Y: må Guds vilja ske, jag vill informera dig, för några månader sedan kontaktade jag bröder, han, våran broder som bodde på en plats, platsen där han som .. bor, vi gick till den platsen ibland, ett område, det är ett område, det finns inga problem, den här brodern hade jag kontaktat, ja sa till honom att vi vill ha hjälp, bröderna vill ha hjälp.
S: ja, pris ske Gud.
Y: ja.
S: alltså ni vill ha hjälp, stämmer det?
Y: ja, bröderna här frågade oss, de sa ”Amir almuhajirin” ..
S: ja.
Y: bröderna muhajirin har inte .. har mycket lite, de har ingenting och sa:det räcker för oss om bröderna skickar 200$ eller 500 per månad.
[…]
S: Tack vare Gud allt är bra, du,hur är det med din familj? hur är dina angelägenheter där?
Y: Jag mår bra till hundra procent, det finns inte ens ..det har inte inträtt..detta liv finns inte i vårat hjärta, i vårat hjärtan finns bara martyrskap, vi alla väntar på.
S: Prisad vare Gud,må alla vara förlänade med det..
Y: Ja ..
S: Må Guds vilja ske .. må Gud förläna er med martyrskap om Gud vill.
Y: Amen, Amen,och må vi få glädje att ta över hela landet från Öst till Väst, Syd till Norr.”

Det finns så klart mycket att säga om dialogen ovan, och vi kommer återvända till Per Gudmundsons blogg många gånger framöver. Men för tillfället nöjer jag mig med en enkel fråga:

Hur i hela friden orkar radikala muslimer ens föra samtal med varandra, när de måste nämna och prisa Allah i var och varannan mening? Jag blir svettig bara av att ta del av transkriberingen ovan.

Hur krasst det än låter, är du blott en fläck i den skitiga röra av medelmåttighet som utgör mänskligheten. Sett ur den vinkeln är det tur att du åtminstone besitter förmågan att känna dig kränkt. Tyvärr gör inte ens det att du är det minsta speciell.

Frågan är snarare om det år 2011 existerar grupper och individer som ännu inte hittat ett forum för att uttrycka sin sårbarhet. Människor som inte följer i Marcus Birros fotspår, redo att skymfas så fort det – sanningsenligt – påpekas hur dumma i huvudet de är (precis som Birro). Folk som inte klamrar sig fast vid tusenåriga lögner, redo att axla martyrrollen för att upprätthålla pedofila profeters och massmördande gudars rykten.

På webben har alla en röst, samtidigt som traditionella medier vältrar sig i befolkningens lättstötta sidor för att sälja lösnummer och ragga tittare. Det har, med andra ord, aldrig varit enklare att känna sig kränkt.

Egentligen borde det inte existera några problem med att människor blir stötta av småsaker. Impulsen lär ha evolutionära fördelar för individen (”Jag bevakar det som är mitt, nåde den som vanhedrar mig!”), men i takt med att världen växte, växte även vår förmåga att överreagera. Jaktrevir byttes mot byar, därefter städer och numera når vi hela planeten på ett ögonblick eller två. Plötsligt besitter kränkta själar förmågan att krascha flygplan i skyskrapor, spränga sig i julhandeln eller gråta ut på varje löpsedel så långt ögat kan nå – en psykologisk terror som ej bör förringas.

Det är där den sprängmedelfyllda skon tränger. Även om just ditt behov av att påpeka hur förödmjukad du är i tid och otid inte är en tickande bomb, rättfärdigar du att andra beter sig precis likadant. Och vad som kränker dem kommer alltid vara på deras villkor.

Fransmän kränks när baguetterna blir dyrare på grund av stigande mjölpriser; finnar kränks av att de är chanslösa utan doping, förutom i VM i kärringkånk; islänningar kränks av att övriga Europa överväger att bomba dem och Eyjafjallajökull till småbitar; britter kränks när vi andra påpekar att de i vuxen ålder fortfarande ser ut att vara nydoppade i moderkaka; och så vidare.

Konstformen har kommit så långt att det till och med är okej att kränkas av att andra snusar, och i dag pläderas ett förbud i offentliga miljöer, likt rökförbudet, på fullaste allvar. (Eftersom det går att dra likhetstecken mellan bevisat skadlig andrahandsrök och den stötande åsynen av buktande överläppar – så länge du är känslig nog.)

Jag vet inte hur det är för dig, själv har jag slutat lyssna när någon i min närhet känner sig kränkt; trött på att vänner och bekanta frivilligt tar på sig offerrollen. Till syvende och sist är det vad det handlar om. Ordet har blivit så urvattnat att människor som kränks på riktigt – framför allt vålds- och våldtäktsoffer – står med fånig uppsyn och undrar: ”Vad har vi råkat ut för, då?”

Om vi någonsin ska hitta vägen till rim och reson, måste vi ta upp kampen mot världens alla ömma tår. Inte för att det enkelt, utan för att det är svårt. Vi måste inse att ju mer inskränkt och fördomsfull du är, ju mer du tar för givet att din världsbild är den absolut sanna, desto enklare är du att kränka. Och desto mer förtjänar du det.

Stigmatisera mera; polarisera de kränkta. Vi lever på toppen av mänsklighetens bedrifter. Aldrig tidigare har så få fallit offer för barnadödlighet, sjukdomar, krig eller svält. Aldrig tidigare har så många vuxit upp i välstånd och överflöd, demokrati och jämställdhet.

Ändå har vi lyckats glömma bort det viktigaste av allt: att den stabilitet mänskligheten upplever här och nu på vår lilla del av planeten, är en parentes skriven i blyerts. Förtryck, undernäring, ond bråd djävla död, konflikter och övergrepp har skrivit artens historia i blod. Allt vi ser runt oss i dag, allt du och jag tar för givet, är resultatet av andras kamp för en bättre värld. Människor som levde innan vi ens var påtänkta. Personer som hade bättre saker för sig än att kränkas av mindre än blodiga svärd svingade i frihetens kamp.

Problemet är att vi har glömt bort hur man kämpar. Det har gått så långt att vi till och med har glömt bort att vi har något riktigt att förlora. Du lever i en värld där din röst räknas trots att du aldrig har gjort något för att förtjäna det. Det enda som borde kränka dig, är din egen oförmåga att utnyttja livet till vettigare saker än att gråta över att allt inte alltid är exakt som du vill.

*   *   *

Publicerad i Hammarö Karlstad i folkmun, 2011-03-05.