
Zamzon 9 år, fotad april 2011 av Dan Forsberg: www.danforsberg.com
Mezzrows Zamzon
10/3 2002–15/6 2011
Humanist och skeptiker med ena foten i reklambranschen, andra i samhällsdebatten; autodidaktisk bloggare och krönikör med kärlek till vetenskap, frihet, förnuft och Ronja.
Som en av Sveriges minst lästa skrivkunniga bloggare, ger jag mig dagligen (nåväl) i kast med att förstå, förklara och fördöma mänsklighetens idiotiska sidor. Oavsett om motståndarna är religiösa fundamentalister, kvacksalvare eller Thomas Di Levas vägglöss, är målet att varken ta fångar eller lämna sårade kvar på slagfältet — till försvar av människans fulla potential, vad den än må vara.
Utöver det försöker jag hinna ligga en del, också.
Bidra gärna med återkoppling, tips och vänskap. Eller känn dig fri att skriva all ogenomtänkt, indoktrinerad smörja du önskar, om det är din böjelse. Jag censurerar bara kommentarer som har en uppenbar avsikt att sprida ogrundat hat.
Vill du kontakta mig nås jag enklast via philipwildenstam@gmail.com.

Zamzon 9 år, fotad april 2011 av Dan Forsberg: www.danforsberg.com
Mezzrows Zamzon
10/3 2002–15/6 2011
My Morning Jackets sångare och kompositör, Jim James, berättade nyligen, i ett avsnitt av VH1:s Storytellers, om sorgen han kände när han förlorade sin bästa vän i alldeles för tidiga år.
År senare sammanfattade han sina känslor i låten Dondante, sista spåret på det kritikerrosade albumet Z.
Dondante är, som så mycket annat från Jim James värld, makalöst vacker. När han mot slutet av refrängen tar i tills rösten spricker, lyckas den även med konststycket att spegla både sällsam ömsinthet och plågad uppgivenhet.
Det är en låt att uppleva med hela kroppen, en låt som växer sig starkare framförd från scen än vad studioinspelningen någonsin kan.
Följande version av Dondante är tagen från live-dvd:n Okonokos, inspelad i San Francisco 2005. Sista minuten saknas på grund av Youtubes tiominutersbegränsning för gratiskonton, men det enda du går miste om är ett stillsamt saxofonsolo.
To the one I now know most
I will tell them of your ghost,
like a thing that never, ever was
And all that ever mattered
Will some day turn back to batter, like a joke
Behind thin walls, you hid your feelings
Takes four legs to make a ceiling, like a thing
In a dream I saw you walking
With your friends alive and talking, that was you
Well I saw it in your movement
And even though you never knew it, well I knew
Just how sweet it could be
If you’d never left these streets
Referenser:
Hittills har drygt hundra främlingar spridit gårdagens inlägg om att jag har sagt upp mig och nu letar bostad i Stockholm.
Wow, tack. Alla.
Ett särskilt tack går ut till Annan Åkerman, kvinnan som får fast anställning dagen något företag skaffar en tillräckligt bred entré, och Daniel Swedin, såväl vikarierande ledarskribent för Aftonbladet som mannen som ger ofrivilligt celibat ett ansikte.
(Visst är det trevligt med ad hominem-argument?)

Annan Åkerman och Daniel Swedin kommenterar lantisens bostadsjakt
Ett förtydligande:
Reaktionerna på det här inlägget var väntade. Det är okej att vara nedlåtande mot personer på grund av saker de inte kan kontrollera (läs: var de föddes), men inte för saker de kan kontrollera (läs: hur mycket energi de stoppar i sig i relation till hur mycket de förbränner).
Själv anser jag att personangrepp sällan fyller en funktion, och vill därför lyfta fram mitt svar till en kommentar. Signaturen Trettioplus skrev:
Oj. Smakfull replik Philip. Den gör underverk för din egen image.
Jag svarade:
Jag är medveten om att folk i allmänhet har svårt att förstå retoriken här. Anser jag att det är smakfullt att skämta om fetma eller utseende? Nej, verkligen inte. Lika lite som jag finner det smakfullt (eller sakligt) att vara nedlåtande mot någon på grund av personens härkomst. I sak är det enkelt att se angrepp på fetma som mer osympatiskt än angrepp på härkomst, men i princip torde det omvända råda. (Måste jag verkligen förklara varför?)
Att två personer som i går kväll hade kul på min bekostnad utan kurage nog att inkludera mig i samtalet – med anledning av att jag satte allt på spel genom att säga upp en trygg anställning för drömmar om Stockholm – i dag får tillbaka med samma mynt, handlar oavsett vad du eller någon annan tror bara om att belysa hur korkat det är med ad hominem-argument.
Att min image blir lidande är en smäll jag är beredd att ta.
Kunskap, bland det vackraste av det vackra, är tyvärr en otäck gåta för många. ”Jag har min sanning,” är mantrat som möter den som försöker slå hål på till och med triviala myter.

Kunskapsförakt och kränkthet, hand i hand.
Referenslänkar:

Morötter, kanske en bra idé ibland?
Berätta, omgiven av kvinnor, om de vetenskapliga rönen runt hur mycket extra en gravid kvinna behöver äta för att tillgodose fostrets behov. (Ledtråd: Inte särskilt många extra kalorier alls, alla tjockisar där ute.)
Nåväl, det går inte att vinna varje match.
Det är lustigt hur hjärnan funkar. Efter ett par veckors arbete med att färdigställa allt, känns det som att bloggen alltid har sett ut så här – som att den redan är gammal och daterad.
Lyckligtvis vet min rationella sida att det bara är struntprat. Välkommen tillbaka till PhilipWildenstam.se!
Nyheterna är många, så många att jag tycker att vi struntar i att gå igenom dem alla. Klicka runt och upptäck sidan på egen hand i stället. Och hittar du något knasigt, rapportera det i en kommentar till det här inlägget. Tack på förhand.
Anmärkningsvärda nyheter:
Så, vad tycker du?
Sist men inte minst, teamet bakom sidan:
Jag är skribent, inte formgivare och webbutvecklare. Först måste jag rikta ett tack till Mr. Diggles, som ovetandes har stått för den största, ytliga inspirationen till min nya form. Därefter är det dags att tacka personerna som verkligen lagt ned tid och hjärta i att hjälpa mig förverkliga min vision: formgivaren Mikael Nilsson, som tog kommandot från början, och webbutvecklaren Joacim Nidén, som tålmodigt gick med på att testa alla infall från min röriga skalle. Ett särskilt tack går till John Svensson, min kollega sedan början av 00-talet, som inte bara var en klippa under arbetet med den gamla bloggen, utan även kommer finnas där när saker krånglar i framtiden. (Hoppas jag.)

Vet du vad? Det tog en dag, sedan kom jag på det: jag kan använda den nya Facebooksidan till att bjuda er på bonusmaterial, på sådant som inte riktigt hör hemma i bloggen.
I dag laddade jag upp två läsarreaktioner på tidigare krönikor, ett handskrivet brev och ett mejl. Det roliga med dem är att de skickades till redaktionen, inte till mig.
Om du vill ta del av dem får du hoppa över hit.
(Så där, nu har jag motiverat varför jag startade en fanklubb åt mig själv. Nöjd? Kan vi släppa ämnet och inse att det inte handlar om storhetsvansinne? Dessutom har jag bestämt mig för att inte kalla er som gillar sidan för mina fans. Nej, nej. Ni är mina lärjungar.)

Lanseringen av philipwildenstam.se version 2.0 är inte långt borta nu. Skalet är på plats, endast arbetet under motorhuven återstår. Vad tror vi, en vecka eller två? Säg tre då, för att vara på den säkra sidan.
När jag byter form och upplägg här, är det även dags att börja nyttja Facebooks fulla potential. För att tillgodose er som vill ha allt samlat där (jämfört med att använda exempelvis Google Reader), har jag således skapat en sida där alla uppdateringar kommer hamna.
Gillar du mig? Välkommen över till facebook.com/philipwildenstam.

Helgen i Stockholm var så fin att jag försvann mentalt ett par dygn extra. Läget med dig, då?