I mars slår portarna upp för ännu en sportbar i Karlstad, när landets största kedja inom konceptet ska visa staden vad den saknat hittills. Gissningsvis kommer det serveras hamburgare och fatöl till skvalet från dussintals storbildsstyggelser. Att det får någon över huvud taget att brista ut i ett ”Äntligen!” borde vara en långsökt tanke. Ändå ekar ordet redan mellan gator och torg.
”Äntligen får Karlstad ett nytt ålderdomshem för misslyckade idrottskarriärer.”
”Äntligen tar vi tillbaka världsmästerskapen i bullrunk.”
”Äntligen invigs en strippklubb i två våningar för kvinnor, där svettiga gubbar med slipsen på sniskan står för den avklädda underhållningen.”
Äntligen ad infinitum.
Utan djupare efterforskningar sträcker jag mig till att påstå att farsoten som drabbat Karlstad har drabbat varenda ort i Sverige, från minsta håla till huvudstaden själv. I takt med att tv-distributörerna mättade utbudet av sport i folkhemmet – vilken gren saknar en egen kanal i dag? fickpingis? – väcktes en tanke i svenskarnas kollektiva medvetande.
”Varför ska vi sitta ensamma i våra slitna mjukisbrallor i fläckade soffor, med chipsskålarna planterade mellan knäna, när vi i stället kan avnjuta alla testosteronbataljer tillsammans? Varje kväll, sju dagar i veckan?”
Så stavas den succé som pubarna var snabba att haka på. Till och med anrika ölhak, där historiens vingslag känns i allt från stenvalv till nednötta bardisker, slog knut på sig själva för att passa in plasmaskärmarna i dekoren.
Under mitt liv som vuxen har jag sett Karlstad förvandlas från en stillsam, medelstor stad till en stillsam, medelstor stad med gladiatorkomplex. En kvällspromenad genom centrum tar dig förbi en uppsjö Colosseums i miniformat. Från varje uteställe hörs besvikna stön, lyckliga bröl, burop och uppviglingar till mord. Fotboll, hockey, friidrott eller skidsport: det gör ingen skillnad. Sidor ska väljas, pakter slutas, vänskapsband slitas och förlorare hånas. Allt i desillusionens namn; illusionen som säger att bara för att du tittade på, var du med och bidrog.
Det handlar om gemenskap. Vi kan vrida och vända på argumenten bäst vi vill, i slutändan står vi fortfarande kvar med samma sanning. Att vara supporter inom exempelvis fotboll, är ett mentalt tillstånd som hörrör från exakt samma del av psyket som religion, nationalism och andra vi-mot-dem-uttryck. Och få saker gör livet enklare, på ytan, än att kunna sortera livet i svart och vitt. Allt annat är ansträngande, kräver eftertanke, självdistans och fortbildning i livets komplexa skola.
Som individ är det bekvämare att resignera inför pöbelns senaste böjelse, i dagsläget maratonsändningar av sport i lokaler som erbjuder allt annat än motion och hälsosam kost. Det är mindre krävande att sjunga med i hejarklacksramsorna än att faktiskt se tvärs över bordet, möta nya blickar och inleda samtal om något annat än den senaste spelartransaktionen för en miljard eller två.
Sportpubarna är 2000-talets kyrkor dit vuxna människor går för att glömma sina bekymmer. Eller åtminstone för att döda det lilla de har kvar av intellektet och hoppet om en meningsfullare framtid.
I Karlstad har vi rullat ut den röda mattan för att ta emot våra frälsare, precis som i övriga riket. Om jag inte visste bättre skulle jag be för ett trendbrott. I Faderns, Sonens och den Helige Matchklockans namn.
* * *
Publicerad i Hammarö Karlstad i folkmun, 2011-02-05.
