Nedan följer min krönika i premiärnumret av Hammarö i folkmun, en gratistidning som delas ut till alla hushåll i min barndomskommun.

*   *   *

Sommaren -97 stack inte ut åt något håll. Det var regn och sol om vartannat, fiskarna nappade sparsamt och mellan Lövnäs fina folk och samhällsparasiterna från Skoghall lyste föraktet med outtömlig energi.

Det var under tvång vi besökte den andra sidan av ön. Ibland var det för obligatorisk filmvisning i Folkets hus; i början av varje läsår satte vi oss på cyklarna för att ägna en skoldag åt friidrott på Hammarös enda idrottsarena. Och varje gång kände vi lukten från Skoghallsverken: frän, sur och symbolisk för allt som var fel med världen. Att villorna med välskötta häckar, friggebodar och flaggstänger byttes mot sextiotalets betongkomplex, gjorde lite för att minska känslan av att befinna sig utanför trygghetszonen.

Sedan var det de andra, konkurrenterna från Mörmoskolan. De sov i diken, duschade i diesel, knaprade grus och brände gummi med trimmade mopeder. De var socialbidragstagarnas barn, vigda åt ett liv av dekadens och söndring.

Vi fruktade dem och höll oss borta. De hatade oss och trängde sig på.

*   *   *

Efter en halvtimme stirrade de fortfarande på varandra. Vi stod på varsin sida och undrade vem som skulle slå det första slaget. Thomas var kortast av oss alla men utsedd till vår kämpe, klädd i khakishorts och en mörkblå piké. Markus var huvudet högre och gick i trasiga jeans och en munktröja med avklippta ärmar. Men det Thomas saknade i pondus jämte den råare Markus, tog han igen med blickens intensitet.

Efter två dagars uppvärmning möttes de till slut.

*   *   *

Jag skrev två saker i dagboken efter Thomas fest: det skulle bli slagsmål och jag var kär. Med tonårspojkens framtoning hade jag knappt pratat med henne under hela kvällen, men sett henne från varje vinkel. Det räckte.

Vi följde den vanliga rutinen. Någon fixade folköl, någon annan såg till att alla visste var vi skulle vara. Och eftersom Thomas föräldrar hade åkt bort för helgen, blev deras hem vår fredagslokal.

Hon kom tillsammans med en av flickorna från Hammarlunden – vår skola – och presenterade sig som Kristin. Ingen av oss hade festat med en tjej från Skoghall förut och hon var vackrare än vi föreställt oss att de kunde vara. På ett ögonblick var vi beredda att omvärdera allt vi tidigare tänkt. Om hon var rolig och snygg och ville umgås med oss, då kanske resten av hennes sort inte var så hemska.

På ett ögonblick tänkte vi om på nytt. Kristin hade nämnt festen för tjejkompisarna, en av dem berättade för pojkvännen och när kvällen började ta fart på allvar stod de utanför dörren – ett gäng fjuniga testosteronpaket på jakt efter gräl.

Thomas tänkte inte se sitt hem kränkas av deras närvaro. Stärkt av ett sexpack Bjørnebryg rusade han ut och ställde sig i vägen för deras entré. De skrattade, radade upp sig och snart såg Thomas inte lika tuff ut.

Räddningen var grannarna som flockades vid postlådorna för att ta reda på vad uppståndelsen handlade om; varför deras vackra gata hade invaderats av tonårskillar med ouppfostrad uppsyn. Deras närvaro gav Thomas nytt mod och han tog ett kliv mot Markus, den självutnämnde ledaren, och väste att de inte var välkomna. När de gav sig av sken han upp i ett segerleende som försvann lika snabbt. Markus svängde tillbaka med moppen, stannade vid Thomas och spottade ut ett par ord till farväl.

”Vi kommer tillbaka.”

*   *   *

Ryktet spreds med den fart som bara är möjlig i små samhällen. Morgonen efter festen visste alla att en uppgörelse var på gång, ett par timmar senare hade vi bestämt tid och plats. När söndagskvällen kom skulle Thomas och Markus mötas på vår hemmaplan.

De kom i samlad trupp, både pojkar och flickor – nya ansikten som såg lika förväntansfulla ut som våra. Tillsammans var vi ett fyrtiotal och vi samlades i skuggan av Lövnäs gula pizzeria.

Ju längre bråket uteblev, desto mer tittade jag på Kristin. Jag fantiserade om att Thomas seger skulle få henne att välja den vinnande sidan, att överge sitt ursprung för att hänga med oss i stället. Och tids nog skulle hon vara med mig. Vi skulle kyssas, hålla varandras händer, nakenbada under månljuset och se sommaren bli den bästa i våra liv. Allt som behövdes var att konflikten löstes en gång för alla.

*   *   *

Thomas och Markus utbytte inga knytnävar den dagen. I rampljuset blängde de, slängde glåpord, väntade och fegade. Och för varje minut som gick byggdes stressen på. Det närmaste de kom var något som liknande en kram, men lika snabbt stod de åter ett par steg ifrån varandra. Efter trekvart glesnade sällskapet. Slagskämparnas ögon hade tappat glöden.

Till slut var vi bara de ursprungliga festdeltagarna och inkräktarna kvar. Markus skruvade på sig och hans gäng såg otåliga ut. Det var nu eller aldrig.

Jag sökte Kristins blick tills hon mötte min. ”Hur tror du att det går?” frågade jag och försökte verka obekymrad.

”Fy fan vad ni är töntiga,” svarade hon, satte sig på cykeln och trampade i väg.

Droppen för henne blev droppen för oss och vi bröt upp för att spendera sommaren på våra respektive sidor av ön. Markus och hans vänner lovade att inte visa sig igen. Vi fick som vi ville och konflikten var löst.

Priset vi betalade var Kristin. Hon kom aldrig tillbaka.