Livet på en minut

Jag flyttade. Först till Gamla stan, omgavs av turister dygnet runt. Kameror, marschorkestrar och vikinghjälmar i plast. Flydde till skärgården. Flydde till Skåne. Flydde slutligen till Hammarby sjöstad. Opererade vänsterknät. Var orolig. Hade dåligt samvete, viftade bort värken och tänkte att jag tog någons plats; stal något från en bättre behövande. Ortopeden lugnade mig med att han aldrig hade sett något liknande under sin tjugo år långa karriär, han var förvånad att jag orkat gå. Firade ett år med Ronja.

Jobbade inte. Jobbar fortfarande inte. Skriver inte. Tänker inte. Mår bra. Oftast. Allt är annorlunda. Zamzon är borta. Jag lär mig vara sambo. Jag älskar, andas och lär mig gå, springa och lyfta på nytt.

Tre månader på en minut.

Måste ta tag i mig själv.

Nu.

Kategori: Personligt
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

I samtal med pastorsadjunkt Cristoffer Forssander

Cristoffer Forssander, tvåa från vänster; biskop Esbjörn Hagberg, längst till höger

Det började med att jag skrev den här krönikan: Låt biskopens glädje vara din tystnad

En värmländsk präst i Svenska kyrkan, Cristoffer Forssander, tog illa vid sig och bestämde sig för att dels skicka ett argt brev till tidningsredaktionen, vidare för att lämna en anonym kommentar i min blogg, där han framställde sig själv som en upprörd ”vanlig kyrkobesökare” i stället för en individ som de facto får sina löneutbetalningar signerade av kyrkan.

Problemet för honom är att hans anonymitet försvann samma sekund han inte kunde hålla huvudet kallt; jag synade hans bluff redan i mitt första svar:

Till att börja med hade det varit intellektuellt hederligt av pastorsadjunkt Cristoffer Forssander att nämna att han är präst i Svenska kyrkan, i stället för att skriva under pseudonym och klumpa ihop sig själv med ”alla vi som satt ett värde på mötet med kyrkan”.

Vidare har pastorsadjunkt Forssander missat poängen, vilket kanske lindrar påståendet ovan om intellektuell ohederlighet. Som så många andra som slösat bort livet på icke-kunskap (teologi), är risken stor att han snarare är intellektuellt oförmögen.

Vill jag ”helst få bort kyrkan helt och hållet”? I den bästa av världar skulle den självdö, ja, men jag är inte det minsta intresserad varken av att förbjuda eller aktivt frånta Svenska kyrkan rätten till existens i Sverige. Däremot är jag aktivt engagerad i frågan om att likställa Svenska kyrkan med alla andra trossamfund i samhället – att skapa en genuint sekulär stat som inte håller samfunden om ryggen. Konsekvenserna av detta borde vara uppenbara till och med för en förvirrad, nyvigd präst. (Förmodligen plågsamt uppenbara, vilket kan vara anledningen till att han hellre bygger halmdockor än bemöter vad jag faktiskt skrev.)

I korthet handlar min krönika om att Svenska kyrkan sannolikt skulle vara ett mycket mindre samfund om vi lät den stå på helt egna ben. Men (här kommer själva grundpoängen) kyrkan saknar såväl det självförtroende som den självinsikt som krävs för att lyckas under de premisserna i Sverige anno 2011.

Självklart räckte inte detta. Efter ett par dagar och maniskt många återbesök i bloggen (visst är det trevligt med besöksstatistik?), presterade Forssander slutligen en replik. Därefter en till. Och en till. Tills han i dag klämde ur sig följande guldstycke:

Citat: Vidare har pastorsadjunkt Forssander missat poängen, vilket kanske lindrar påståendet ovan om intellektuell ohederlighet. Som så många andra som slösat bort livet på icke-kunskap (teologi), är risken stor att han snarare är intellektuellt oförmögen.(egen kursivering)

Citatet ovan skildrar på ett tydligt sätt hur Wildenstam ser sig som intellektuellt överlägsen. Tyvärr ett ganska vanligt synsätt på religiösa personer inom humanisterna…

Då kom vi till det är med fascism som Wildenstam nu försöker använda tillbaka för att visa på att jag slår med samma mynt, gällande personangrepp. Men om vi läser hans alla inlägg så är det tydligt att han har ett behov att förnedra dem han inte tycker om (kanske någon form av projicering). I citatet ovan går det tydligt att se hur han framställer mig som intellektuellt underlägsen. Underförstått är han överlägsen.

Jag låter kopplingen till nationalismideologins samröre gestaltas i länken:

The Image of Man

The Jewish Nose -Dr. Hans Leicher Munich: J.F. Bergman Verlag 1928

Med Wildenstams intellekt, kan han säkert sin historia. Och historien har en tendens att upprepa sig. Människors behov av att förnedra dem man inte tycker om finns fortfarande kvar.

Nej, jag skämtar inte. Forssanders logik kan verkligen sammanfattas så här:

”Du framställer dig själv som intellektuellt överlägsen mig, alltså är du nazist.”

Godwins lag torde, om något, punktera den här debatten. Och som den intellektuellt överlägsna individ jag är jämte pastorsadjunkt Cristoffer Forssander, bjuder jag i all välmening på en sista reflektion:

Vore det inte bättre om du som präst höll dig till att läsa Bibeln i stället för gamla Arne Anka-album? Vissa gyllene regler tycks ersatta av mer jordiska sådana.

Arne Ankas livsfilosofi fortsätter samla anhängare

Referenslänkar:

Fotnot: Jag har upprepade gånger erbjudit Cristoffer Forssander chansen att skriva en gästartikel här i bloggen, om han känner sig redo att bemöta min krönika sakligt, det vill säga utan påståenden om att jag är sverigedemokrat/fascist/nazist eftersom jag kritiserar Svenska kyrkan. (Vilket, helt apropå inget, är särskilt lustigt eftersom just SD är flitiga försvarare av den tradition som Svenska kyrkan symboliserar i Sverige.) Samma erbjudande ger jag alla mina meningsmotståndare (se huvudmenyn ovan), men hittills har ingen nappat.

Kategori: Krönikor Personligt Religion
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Krönika: Låt biskopens glädje vara din tystnad

När Svenska kyrkan vid millennieskiftet skildes från staten, tycks det mesta ha gjorts för att beslutet att inte ha en statskyrka skulle vara lika med ett beslut om att fortsätta ha en statskyrka. Kyrkoavgiften tas fortfarande ut via skattsedeln – en tjänst kyrkan lär spara otaliga miljoner på år efter år – och 2009 mottog trossamfundet en kyrkoantikvarisk ersättning på 460 miljoner kronor. Bland annat.

Fast förmånligast av allt måste ändå ha varit beslutet att låta dem behålla alla medlemmar utan ansträngning. Före 1996 blev du automatiskt medlem i Svenska kyrkan om dina föräldrar var det; en majoritet av Sveriges befolkning har således aldrig valt att själva ansluta sig.

Här hade man – såväl staten som kyrkan – ett gyllene tillfälle att ta reda på hur många svenskar som faktiskt bekänner sig till den påtvingade evangelisk-lutherska tron. Genom en enkel fråga, ”Vill du förbli medlem i Svenska kyrkan?”, kunde ärendet retts ut en gång för alla.

Man lät bli. I ett utslag av lika delar dåligt självförtroende och kännedom om människans inneboende lathet, valdes den motsatta vägen. ”Om du inte begär utträde själv tillhör du oss in i evigheten. Amen.”

För att ytterligare förtydliga inställningen erbjuder de i dag en påkostad webbplats med goda möjligheter att ansöka om medlemskap online, medan möjligheten att ladda ned och skriva ut den simpla blankett som måste skickas in vid utträde, lyser med sin frånvaro.

Det är i sin ordning, men ändå inte. Du lever i ett rike med en kyrka som inte förväntas kunna ta hand om sig själv. Som inte anses kunna bekosta underhållet av de egna lokalerna. Som inte ses förmögen att bygga en medlemsbas utan rävspel. En kyrka det behöver daltas med, helt enkelt. Och allt detta samtidigt som vi koketterar med att vi lever i ett av världens mest sekulariserade, fria samhällen.

Lyckligtvis pekar trenden i rätt riktning, trots Svenska kyrkans många försök att klamra sig fast med hull och hår. Ett decennium efter den så kallade skilsmässan har medlemsantalet sjunkit från över 80 procent av befolkningen till knappt 70 – och allt tyder på att raset kommer fortsätta. Färre viger sig kyrkligt, färre döper sina barn. Alltmedan man från officiellt håll stirrar häpet på händelseutvecklingen, kliar skägg och skalper, muttrar om själavård och heliga rum, och överlägger om det här med husdjursgudstjänster kanske inte är en så tokig idé, ändå.

Land och rike runt fortsätter kyrkbänkarna gapa tomma. Samtidigt har Svenska kyrkan lyckats med konststycket att i det offentliga samtalet både ikläda sig offerrollen och den av den fromma, om än missförstådda gamla farbrorn som bär på vishet, moral och förståelse i tider av kris och förtvivlan.

Det är, med andra ord, svårt att tycka illa om dem. Du kanske inte håller med om allt de säger och gör, men visst går det att argumentera för behovet av en pelare som dem att luta sig mot när det blåser snålt – om du är duktig på att se mellan fingrarna.

Här i Värmland personifieras denna roll av biskop Esbjörn Hagberg, bossarnas boss i Karlstads stift (som även omfattar Dalsland och en mindre del av Närke). Under valspråket ”I försoningens tjänst” är han svuren att sprida kristendomens kärleksevangelium till alla som gitter lyssna.

Och som han gör det. Sedan han tillträdde 2002 har han representerat alla värmländska medlemmar genom att vara Svenska kyrkans kanske mest högljudde motståndare till samkönade äktenskap.

”I försoningens tjänst” innebär inget mindre än gammal hederlig ”vi mot dem”-mentalitet, där ”vi” i det här fallet symboliserar alla med vett nog att gå emot vetenskapens rön om homosexualitet som en högst naturlig företeelse i världen. Gärna kärlek, men bara mellan man och kvinna; i biskop Esbjörn Hagbergs värld är och förblir Guds försoning en splittring mellan norm och avvikelse.

Lustigt nog är det precis vad som predikas sida upp och sida ned i Bibeln, men så här två tusen år efter Jesu mytomspunna död är det inte riktigt vad Svenska kyrkan vill prata om. Fokus ska helst ligga på apologetik och den ädla konsten att oförtjänt ta åt sig äran för saker och ting i efterhand. (Vi fick exempelvis inte demokrati tack vare kyrkan, vi fick det tack vare upplysningens förkastande av organiserad religion.)

Måste det här vara ett problem för alla som fortfarande uppskattar Svenska kyrkan som en traditionsbärande hamn i ett hav av modernism och naturalism? Som finner frid vid ljudet av domkyrkans klockor som klämtar till högmässa, eller glädje vid vetskapen om att kyrkans dörrar står öppna?

Nödvändigtvis inte, så länge du har vett nog att veta hut.

Det anordnades nyligen ett par orgelkonserter i just Karlstads domkyrka – ett ypperligt tillfälle för folk att njuta av kyrkans gemenskap utan att påtvingas babbel om synd och förlåtelse. Eller, för att uttrycka det annorlunda, en chans att få valuta för de drygt 1,2 procent av årsinkomsten som varje medlem betalar i kyrkoavgift.

Biskopen var självklart på plats och så vitt jag vet föll allt väl ut. Det vill säga i avseendet att det faktiskt dök upp publik. Men han var inte nöjd.

Dagarna efter konserterna ägnade han inte mindre än två bloggposter på Svenska kyrkans webbplats till att beklaga sig över publikens bristande respekt inför kyrkans ”heliga rum”.

Deras brott, enligt biskop Esbjörn Hagberg, var att de visade sin glädje och uppskattning av musiken genom att applådera mellan styckena.

Vad kan bättre sammanfatta vår statskyrka anno 2011?

Ridå.

*   *   *
Krönika publicerad i Hammarö Karlstad i folkmun.

Kategori: Krönikor Politik Religion
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Mitt livs största beslut

Låt mig vara privat för en stund, jag behöver din hjälp.

I fredags sa jag upp mig från anställningen som copywriter hos Ord & Bild, Värmlands största tillika Sveriges femte bästa medelstora reklambyrå 2010 (enligt Regi). Vår relation varade i knappt fyra år och jag är tacksam över den roll jag fått spela i företagets positiva utveckling. Men det är dags att gå vidare. Det är dags att riskera allt jag har för en chans till allt jag vill ha.

Redan i februari berättade jag att jag söker jobb i Stockholm, för att kunna flytta till kärleken, Ronja, och samtidigt fortsätta utveckla karriären. Sedan dess har jag aktivt sökt jobb, varit på ett gäng intervjuer men ännu inte hittat rätt arbetsgivare.

Under hela processen har jag upplevt det som en nackdel att jag fortfarande bor i Karlstad. Om du har en uppsjö kvalificerade kandidater att välja bland, varför satsa på den som inte redan finns på plats i huvudstaden? På ett ungefär.

Därför är det nu avtalat att jag gör min sista arbetsdag den åttonde juli, tar semester och slutar officiellt den tjugonde.

Från och med den tjugoförsta juli finner jag mig således fritt svävande på arbetsmarknaden. Än viktigare, för stunden, är att jag står utan bostad i Stockholm.

Hör du mig? Bostadslös i mina drömmars stad; så kan jag inte ha det. Jag älskar att arbeta kreativt, få användning för den penna jag vässat hela livet och förverkliga de idéer som bara uppstår när alla i arbetslaget drar åt samma håll.

Men mest av allt älskar jag Ronja och den framtid jag ser med henne. Och hon väntar på mig. I ett studentrum i Stockholm. Utan plats för mig och Zamzon, min nio år gamle dobermann.

Vi behöver en lägenhet. Och vi behöver den så snart som möjligt.

En stor etta, en liten trea eller något däremellan. Helst innanför tullarna, i nödfall närförort.

Berätta för alla du tror kan hjälpa oss, är du snäll.

För kärlekens skull. Karriären fixar jag av egen kraft.

Tack.

Kontaktuppgifter:

Ronja och jag på vernissage

Kategori: Personligt
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Dagens paneldiskussion i P4 Värmland

Den här veckan är det verkligen allt mellan himmel och jord som får plats i panelen. Usama Bin Ladins död firas i USA, men hur okej är det att glädjas åt någons död? Och varför får vi inte se bilderna på den mördade Usama? Karlstad Kalaset backar efter kritik om stereotypa könsroller, värmländska är Sveriges fjärde sexigaste dialekt och skräp i drivor är alla ämnen som panelen diskuterar.

Jag tror att jag tog lite mera plats den här gången, jämfört med debuten och förra veckans sändning.

Är dock fortfarande inte bekväm nog för att kunna lyssna på min egen röst i efterhand, men det är du välkommen att göra.

Länk till inslaget:

Kategori: Nyhetsflödet Personligt Politik Religion Språk
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Något sent, men …

I onsdags gästade jag P4 Värmland för att diskutera kjoltvång, levande statyer, första maj och det brittiska kungabröllopet. Om du vill lyssna, kan du göra det här. (Dessutom säger jag ”manboobies” mitt i allt. Håll öronen öppna.)

I morgon klockan 17:00 sitter jag på nytt med i deras eftermiddagspanel. Ska försöka komma ihåg att lägga upp länken medan den fortfarande känns aktuell.

Länk till inslaget:

Kategori: Personligt
Etiketter: , , , , , , , , , , , , ,

Ratta in P4 Värmland i dag


Jag är inbjuden att sitta i P4 Värmlands nyhetspanel i dag klockan 17:00, för att diskutera aktuella ämnen. Programmet hittar du här.

När producenten ringde i går hade jag egentligen bara en fråga: Vad får jag inte säga i radio?

”Du får säga vad du vill,” svarade hon. Nu tror jag visserligen inte på det för en sekund. Framför allt tror jag inte att hon förstod innebörden av att svara mig så …

Nåväl. Det känns som en intressant upplevelse. Vi får se om de bjuder tillbaka mig nästa onsdag.

Uppdaterat: Det blev samtal om mjölk och Svenska kyrkan. Mot inga odds var det den senare diskussionen som engagerade mig mest. Tyvärr flög tiden bort och ingen av oss hann gå på djupet. Men lyssna i efterhand, det kan du göra här.

Foto: Hedvig Nilsson/SR

Kategori: Personligt Religion
Etiketter: , , , , , , , ,

Sex minuter i etern


Det fanns en tid när vetenskapsmän var övertygade om att hela universum uppfylldes av en osynlig substans, som bland annat möjliggjorde ljusets färd från solen till oss.

Denna substans kallades eter, men teorin skrotades slutligen för hundra år sedan.

Ändå lever ordet kvar när vi snackar radio; radiovågorna sägs färdas genom etern till dina öron.

Uttrycket är således fullt av skit, men det är tack vare denna skit du i dag har chansen att, för första gången i den här bloggens historia, faktiskt höra min röst.

Ann Edliden, Sveriges Radio P4 Värmland, intervjuade mig för två veckor sedan. I över en timme pratade vi om bloggandet, livet, kärleken, den tänkta Stockholmsflytten, religionskritiken och skepticismen. Det var ett oväntat öppet samtal och jag är glad att jag ställde upp.

I morse, runt 07:40, sändes inslaget.

Om du vill lyssna på det drygt sex minuter långa resultatet, klickar du här.

Foto: Ann Edliden/Sveriges Radio

Kategori: Personligt Religion Skepticism Språk Vetenskap
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , ,

”Men Abraham var ju redo att offra Isak?”

I dag dömde Värmlands tingsrätt, Karlstad, ett föräldrapar till vardera nio månaders fängelse, till följd av att de agade tre av sina fyra barn.

Sorgligt nog finns det inget anmärkningsvärt med föräldrar som misshandlar sina barn. Idioter kommer det alltid finnas gott om, och det är inte långsökt att föreställa sig ett skyhögt mörkertal med barn som fått smaka på riset efter att mamma eller pappa tagit sig en sup för mycket. (Som om alkoholmissbruk skulle ursäkta misshandel. Det gör det inte, för den som undrar.)

Det som sticker ut i det här fallet är föräldrarnas kallsinniga, självrättfärdigande attityd till våldet. De skyllde inte på vredesmod, att de fått särdeles illasinnade skitungar eller något annat som kan tänkas mildra omständigheterna i de desillusionerades värld.

Nej, nej. Agan var ett så kallat rationellt beslut; en medvetet vald uppfostringsmetod. Problemet är att de grundade sitt förnuft på Bibeln.

Du läste rätt. På Bibeln.

”Båda föräldrarna har erkänt att de använt aga i sin uppfostran av de tre äldsta barnen. När barnen har gjort någonting dumt har de bestraffats med ‘dask på baken’ med en klädborste, träplanka eller öppen hand. Ibland har barnen haft kläder på sig, ibland inte.

Båda föräldrarna är djupt troende och diskuterade igenom uppfostringsmetoder redan innan de fick barn. De kom gemensamt fram till att använda sig av aga, för barnens bästa. Agan ska ha påbörjats när respektive barn var i två- eller treårsåldern.”

Om det finns något positivt här, är det att deras fjärde barn inte hann bli gammal nog för att uppleva föräldrarnas kärleksfulla uppfostran, innan myndigheterna klev in och satte stopp för dem.

”För barnens bästa.”

Finns det någon rättvisa i världen träffar föräldrarna varsin kärleksfull medfånge på respektive anstalt.

För de kristna rövhålens skull.

Kategori: Religion
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Krönika: Hammarö, den identitetslösa kommunen

Först, ett ord från chefredaktören:
Lugn, tidningen innehåller ingen krönika

Vår krönikör, Philip Wildenstam, är det givna samtalsämnet när jag påträffar våra folkmun-läsare. Då redaktionen både blivit uppringd och vi fått brev av upprörda läsare efter de två senaste krönikorna, ringde jag själv upp flera läsare för att få en klarare bild av vad man tycker i stugorna. Det blev sammanlagt 66 samtal. Ett fåtal instämde i kritiken, men merparten vittnade om andra reaktioner på Philips texter. Jag fick höra berättelser om tonåringar som kastat sig över tidningen för att läsa krönikan och jag förstod att Philip vunnit många fans både bland unga och gamla läsare. Krönikorna ansågs ha “färg” och stå för “en frisk fläkt i kommunen”.

I julinumret skrev Philip en ironisk och sarkastisk krönika om varför Hammarö inte var en bra kommun att växa upp i. Klagomålen haglade.

I förra numret handlade krönikan om sexualdebuten på högstadiet. Snusk och dasslitteratur var åsikten enligt många snabba telefonerare, toppen enligt andra. Ett antal skolpedagoger och en konfirmationspräst uppskattade texten och fick Philips tillåtelse att använda den i sitt arbete med unga.

Det känns tråkigt att en spetsig och provocerande röst från en synnerligen skicklig stilist upprör så många. Vi vill göra en tidning som många ska tycka om – inte pinas av. Det är därför med tungt sinne jag tagit beslutet att endast publicera månadens krönika på nätet. I den kan du läsa hur Philip gör upp med anonyma Hammarös lagomhet och brist på potential.

”Hammarö, den identitetslösa kommunen” finns – för den som vågar – att läsa på hammaro.ifolkmun.se. Tyck gärna till med en kommentar.

Jocke Dieden, chefredaktör och ansvarig utgivare

*   *   *

Och nu, min krönika:
Hammarö, den identitetslösa kommunen

Viljan att uppnå stordåd – eller bara ett drägligare liv – har drivit människan framåt genom historien. När folk dog som flugor av nittonhundratalets senaste epidemi, dök det upp en jeppe som tvingade sig själv att tänka till ett varv extra över en mögelbit i laboratoriet. Och när arbetarna sades upp på löpande band i industristaden Liverpool ett par decennier senare, tittade tonåringarna John Lennon och Paul McCartney på varandra, skakade pottfrisyrerna och svor en ed om att aldrig bli som sina föräldrar.

Misär föder kreativitet, sägs det. Om det är sant är det kört för Hammarö. Eller kört och kört, Hammarö har aldrig riktigt haft en chans.

Om Sverige är landet lagom, är Hammarö ett destillat av själva begreppet lagom. Stryk samernas historiskt utsatta position i norr, radera integrationsproblemen i storstäderna och glöm att det finns svenskar som pratar skånsk rotvälska de knappt ens förstår själva. Kvar har du en liten ö strax söder om Karlstad; en ö där varje konflikt är skapad ur tristess, där skillnaderna mellan fattig och rik kan mätas genom att jämföra familjebilarnas årsmodeller, och där de utslagnas problematik sammanfattas i frasen, ”Helvetes jävla skit, vi vann inte på Postkodmiljonären den här veckan heller.”

På Hammarö bor Värmlands snyltgäster, en homogen skara människor vars liv definieras av viljan att inte sticka ut och längtan efter solsemester i det land som turistbyrån menar är hetast just nu. Framför allt annat består Hammarö av skattebetalare som låter pengarna gå till nya kuttersmycken medan dagarna spenderas i Karlstad – kommunen de för allt i världen inte vill vara med och bekosta.

Att Hammarö hyser Värmlands högsta medelinkomst är således inte ett chockbesked.

Livet är inte bekymmersfritt för någon, men det finns grader i helvetet. Som pojke oroade jag mig över att inte vara tuff nog, att förlora mina manicklar på skolgården. komma klädd i fel jacka när höstvindarna hälsade på, förbli okysst, behöva gå hem med en lapp från läraren, bli vald sist i rastfotbollen, få erektion i badhuset eller bli påkommen med att gilla Bryan Adams.

Däremot behövde jag aldrig fundera över när jag skulle få mitt nästa mål mat, om pappa skulle bli skjuten i ett krig, om mamma hade ork att fortsätta uppfostra mina elva syskon eller om vår katolske präst ville leka ”gömma krucifixet” även nästa gång vi sågs.

För bövelen, jag växte upp i en normal barnaskara i ett sekulärt hem med två egenföretagare till päron. Sannolikheten att jag skulle utveckla en livsreflekterande ångest i tolvårsåldern var ungefär lika stor som att Roger Moore, James Bond i egen hög person, skulle gifta sig med en kärring från trakten. (Vänta nu?)

Det enda Hammarö kan skryta med är Skoghall. Där hittar du illusionen av ett brukssamhälle mitt i skärgårdens vykortsmiljö, med pappersmaskiner vars skorstenar sprider en sur odör som förpestar läkarnas och advokaternas mångmiljonvillor om det vill sig så illa att vinden vänder. Men hur mycket infödingarna än vill relatera till arbetarrörelsens blod-, svett- och tårar-mantra, inträffar skiftbytena lagom till nästa utslagstid på Hammarö golfklubb.

Så har det varit och så kommer det förbli. Den svenska musikhistorien kommer fortsätta gapa tomt under Hammaröfliken, ingen Nobelpristagare i litteratur kommer någonsin nämna kommunen i sitt tacktal och chansen att nästa Zlatan Ibrahimović skolas i IFK Skoghall är lika stor som att Göran Hägglund blir statsminister samtidigt som denna tidning dimper ned i din brevlåda.

Sådan är förbannelsen som vilar över ön som aldrig spelat en annan roll än den som Karlstads skönmålade blindtarm. Och för de flesta är det helt i sin ordning. Kommunen kommer fortsätta rekrytera de som inget hellre vill än att leva i anonymitetens skugga – och deras barn kommer i sin tur långsamt slussas in under trygghetens ok.

För vad finns kvar att säga om den oas som till och med Ingvar Kamprad finner lämplig som semesterort en vecka per år? På ytan är Hammarö den perfekta svenska kommunen. Problemet är att inget bubblar därunder.

Kategori: Krönikor Personligt Vetenskap
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,