Kontrastrika reaktioner

Få saker fascinerar mer än hur vi alltid reagerar olika ställda inför identiska förutsättningar. Efter publikationen av min senaste krönika i Hammarö i folkmun, lutade jag mig bakåt och njöt av många läsares oförmåga till självdistans.

En äldre man ringde och kallade mig sjuk i huvudet; han förstod inte hur jag kunde ägna en hel krönika åt att tonåringar onanerar. För om jag inte skriver om det, händer det inte? Och om det ändå händer, är det bäst att vi låtsas som att självbefläckelse (notera det skamfyllda ordet) är något hemskt som bör stävjas?

En ung kvinna kommenterade att hon tycker synd om mig, att Hammarö inte förtjänar att speglas på mitt sätt och att hon minsann älskade att hänga på Hammarlundens fritidsgård – med de andra raggarna [mitt tillägg].

Sedan har vi mannen som är diakon i Svenska kyrkan, som meddelade att han tänker dela ut krönikan till kollegorna som arbetar med konfirmander. Och kvinnan som berättade att hon högläste den för sina tonårsbarn.

Med mera, med flera. Olika människor, väsensskilda reaktioner.

Som du förstår är det de ilskna reaktionerna som roar mest. Jag ser dem framför mig, sittandes vid frukostbordet eller på dass, ögnandes igenom mina ord och sedan – plötsligt – börjar läpparna darra.

”Nej nu jävlar, ingen ska komma här och kritisera min hemkommun!”

Det är samma retorik du hittar hos människorna som inte vill se folk av annan hudfärg störa ordningen på gatorna.

Det hela blir ännu intressantare när du känner till att Hammarö är kommunen med högst medelinkomst i Värmland – med råge. Att drista sig att kritisera dem är som att reta klassens häftigaste kille.

För att han får alla brudar.

Kategori: Krönikor Personligt
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Krönika: Därför är Hammarö en mardröm för alla barn

Följande krönika publicerades i andra numret av Hammarö i folkmun. Krönikan i premiärnumret hittar du här.

*   *   *

Jag gillar inte Hammarö, inget snack om saken. Drabbas jag någonsin av en oöverkomlig vilja att åka dit där inget händer, placerar jag kommunen jämte Årjäng och Deje på topplistan över resmål i Värmland. Och då ska vi komma ihåg att Årjäng har ett troll som extraknäcker som balkong, medan Deje stoltserar med en butik som säljer både bildelar och skor – en målgruppsanalys så genialisk att näringslivets giganter snarast måste boka in ett studiebesök.

Hur väljer Hammarö att konkurrera med det? I samband med mitt senaste besök, den första lördagen i juli, hölls en internationell bangolftävling. Nu hade jag visserligen inte chansen att ta del av folkfesten – jag var där för att fira en födelsedagsgubbe – men det märktes att alla på ön gick man ur huse för att sluta upp bakom de lokala stjärnorna.

Själv satte jag mig i en taxi så fort kalaset var över, slöt ögonen och valde att ignorera det pittoreska sommarlandskap som målades upp utanför bilen, i väntan på miljön jag vant mig vid och älskar: stadsarkitekturen.

*   *   *

Att min aversion mot Karlstads blindtarm skulle bero på att jag växte upp där, är bara en delförklaring. Medan stockholmare och göteborgare trycker upp sina hemstäder i nyllet på allt och envar, kommer jag på mig själv med att harkla när någon frågar. ”Hammarö,” svarar jag. ”Det är en ö strax söder om Karlstad. Om den är känd för något? Christer Sjögren har flyttat dit.”

*   *   *

Efter studenten kunde jag inte lämna Hammarö fort nog. Flyttlasset fylldes med pojkrummets pinaler, farsan backade ut från garageuppfarten, noga med att inte köra över grannens perenner, och jag svor att aldrig återvända. Men jag kom inte långt. Tio år senare sitter jag i en vindsvåning vid Karlstads domkyrka, brisen från takfönstren är varm och klibbig, soldyrkarna har övergett staden och det verkar inte hända mycket alls – inte här heller. Den knappa mil som separerar mig från barndomens ö har aldrig varit obetydligare.

Karlstad eller Hammarö, samma lika.

*   *   *

Min enda räddning är att jag vet att det går över. När semestern är passerad vaknar Karlstad till liv på nytt, butikerna tar in höstens kollektioner, alkoholisterna bryter upp lägret vid stranden och återvänder till centrum, gymnasieungdomarna poppar upp som akneinfekterade svampar och pensionärerna drar på sig vinterkläderna lagom till det första oktoberregnet.

Vad händer på Hammarö? Den sista golfrundan gås, badarna överger de klippiga stränderna, seglarna tar upp båtarna och därefter väntar nio månaders stiltje. Med lite tur kommer en full tonåring krossa ett par rutor på skolan, någon annan kanske stjäl en cykel och en tredje kommer ut ur garderoben. Så att det åtminstone finns något att prata om.

*   *   *

Det händer att jag, precis som de flesta, drömmer mardrömmar. Oftast befinner jag mig i trängd situation, jagad och panikslagen. Men ibland, bara ibland, blir det riktigt otäckt – och det är alltid samma dröm. Jag befinner mig i ett vakuum: ensam och utan förmågan att röra mig. Inget händer över huvud taget, bara tystnad och handlingsförlamning, och det är det som är så skräckinjagande. När jag vaknar är lakanen så svettiga att de måste bytas.

Att växa upp på Hammarö var samma sak. Allt jag ville göra hände någon annanstans, men det riktiga problemet var att jag knappt visste vad jag ville göra. Först när jag började gymnasiet förstod jag hur mycket jag hade gått miste om. De nya klasskamraterna hade historier att berätta, själv hade jag bara frågor.

”Menar du att polisen kom till skolan?” kunde jag fråga.
”Sa du att det utbröt slagsmål på fritidsgården? På riktigt?”
”Hade ni invandrare i klassen? Hur är de?”

Plötsligt fanns det nyanser av livet som jag aldrig hade hört talas om, och i en värld där erfarenheter var lika med respekt, stod jag handfallen och tom.

Jag kände mig bestulen.

*   *   *

Snart är jag trettio och runt mig börjar vännerna sakta ned. De kallar det att stadga sig, tänka på framtiden, bilda familj och avla en framtida plats i genpoolen. (Möjligen uttrycker de saken annorlunda.) Värst av allt är att Hammarö har börjat dyka upp i våra samtal. Det är tydligen så det är om du bor i en central lägenhet i Karlstad. Det duger inte att fostra en unge i innerstan, du måste kolla på alternativ. Och har du en lönecheck som tillåter annat än gourmetmiddagar bestående av mikropiroger och plockgodis, vänder du snart blicken mot villageggan vi kallar Hammarö.

”Har vi råd?” frågar du din partner, fullt medveten om allt du måste offra för en överprisad skokartong på Lövnäs. (Du vet lika väl som jag att ingen drömmer om att flytta till Skoghall; till och med infödingarna i Årjäng och Deje känner till skammen som är associerad med den postkoden.)

”Spelar det någon roll?” får du till svar. ”Vi måste ju ge våra barn en bra uppväxt.”

*   *   *

Varje år migrerar hoppfulla par till Hammarö för att ge framtida barn illusionen av ett liv. På köpet får de en adress att skryta med inför andra par som inte lyckats ta steget, plus direktnumret till kronofogden. Men vet de verkligen vad de köper? Jag protesterar högljutt så fort ämnet kommer på tal, men möts alltid av samma verklighetsfrånvända retorik. ”Det är bara en mil till stan,” resonerar de hoppfulla. ”En mil är ingenting.”

En mil är allt, särskilt när du är tolv och precis har fått könshår. En mil är skillnaden mellan att umgås med folk som delar dina intressen eller att tvingas samman med grannpojken som äter sitt snor – bara för att mamma och pappa inte har lust att skjutsa dig så fort du ska någonstans.

Och en mil är skillnaden i mitt liv i dag. Det är ett försumbart avstånd när du befinner dig på rätt sida gränsen, och just däri ligger tjusningen. Jag kan sticka upp huvudet i takfönstret, vända blicken söderut och ana siluetten av vad jag en gång lämnade – på det mest skadeglada av sätt eftersom jag vet att ni där ute vänder blickarna hitåt. Medvetna om allt ni gav upp, nedstämda, besegrade av tristessen.

*   *   *

Precis som jag åker ut till er ibland, är ni välkomna att hälsa på i den riktiga staden. Men vänligen stäng dörren efter er när ni åker tillbaka; vi vill inte att någon ska förirra sig till Hammarö av misstag.

Tillräckligt många gör det redan av oförstånd.

Kategori: Krönikor Personligt
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

När livet är fulländat

I kväll ska jag på den värmländska marknadsföreningens gala, Guldvargen. Det är tredje året i rad jag står på gästlistan, och för tredje året i rad slår det mig: Ingen jobbrelaterad tillställning bjuder någonsin upp till lördagsdans. Det är som att lördagar är förbjuden frukt när det ska ordnas kalas som arrangörerna har den goda smaken att ta betalt för.

”Varför?” frågar jag det tomma intet. I min värld vinner lördagen mot övriga dagar i veckan, varje dag i veckan. I stället för att ha en hel arbetsdag i ryggen känner jag mig utvilad. I stället för att stressa hem, göra mig i ordning och infinna mig med ett tillrättalagt leende på utsatt tid (kl. 19.00), kan jag låta processen vara precis så behaglig som jag önskar. Och kanske framför allt: Vi män, som vet att bara amatörer går ut med laddat vapen, får på fredagen försöka klämma in ett nödrunk under lunchtimmen i stället för att låta kuken få sitt när det passar under lördagen.

Fredagar är en usel kväll för glitter och glamour. Men hemligheten bakom denna envisa tradition är lika enkel som sorglig. Vuxna människor vill inte att något bryter livets rutiner. Om detta något trots allt inträffar, bör det ske på en fredag. Då får du ursäkten du behöver, då kan du gå hem med ett gott samvete.

”Jag är ledsen, älskling, jag kommer missa tacokvällen om två månader. Det är en gala jag måste gå på för jobbets skull, och du vet … det är på en fredag.”

Sagt och gjort, fredagar kommer fortsätta härska över vårt avlånga lands näringsliv. Och få klagar. Vid fem i eftermiddag rusar Värmlands mäktigaste män och kvinnor hem för att kliva i Dressmannkostymerna och paljettklänningarna. Det vankas urvattnade drinkar, coverbandets svängigaste version av ”Fortunate Son” och ett och annat visitkort som hittar ned i fickor som du dagen efter vill glömma att du rotade i.

I morgon bänkar sig samma personer framför finalen av Melodifestivalen.

Då är livet är fulländat.

Kategori: Musik Personligt
Etiketter: , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Försvunnen till skogs

Han fäller ned taket och kastar portföljen i det lilla baksätet. ”Någon dag kommer skinnet spricka helt”, tänker jag. ”Det kommer flyga papper överallt, han kommer ha svårt att hålla masken och muttra något om ‘djävla skitportfölj’”.

Vi är lika sena som alltid till kundmötet. Jag sitter i passagerarsätet i Mr Magoos röda ögonsten, en Audi 80 från början av 90-talet. Musiken som dunka-dunka-dunkar är från samma epok.

”No, no, no there’s no limit!
No no limits, we’ll reach for the sky!”

”No, no, no there’s no limit!
No no limits, we’ll reach for the sky!”

Solen steker, vägen är smal och krokig och begränsad till sjuttio kilometer i timmen. Jag är försvunnen i en av Värmlands alla tallskogar och hastighetsmätaren närmar sig hundratjugo.

Året är 2003 och vi försöker ro hem ett nytt jobb till byrån. Kundens hemsida har säkert flera hundra besökare per dag, men känns daterad. ”Här ska det byggas nytt”, menar Mr Magoo. ”Hundratals människor kommer ta del av vårt arbete om vi sköter oss rätt, varje dag.”

Hastighetsmätaren närmar sig hundratrettio och vi ligger på fel sida av vägen när vi tar kurvorna. ”Inga möten, inga möten nu”, upprepar jag som ett mantra för mig själv. Vi passerar en golfbana och mannen som ska putta avbryter sig när vi viner förbi. Mr Magoo säger något om golf, något ifrågasättande om att släpa runt en massa klubbor i naturen mitt under en arbetsdag.

Vi möter en bil. Föraren ser livrädd ut och lägger sig så nära diket som det går utan att köra av. Jag blundar och tänker tillbaka ett år i tiden, till när jag skulle börja på byrån.

Mina kollegor var Mr Magoo och hans fru. Vid anställningsintervjun satt hon jämte sin man, förde hans talan och granskade mig kritiskt. ”Det är jag som sköter ekonomin”, berättade hon. ”Egentligen gör jag annat också, men jag är sjukskriven på heltid.” Innan jag hann svara började hon förklara. ”Vi krockade för ett par år sedan, jag har en whiplashskada.”

”Oj”, svarade jag uppriktigt förvånad. ”Vad hände?”

”Det var den andra förarens fel”, sköt Mr Magoo in. ”Han kom från ingenstans. Djävla idiot, vissa människor borde inte få ha körkort. Min fru kommer få lida resten av livet på grund av honom.”

Hastighetsmätaren närmar sig hundrafemtio, vägen är rak och vi är på väg mot ett krön. På andra sidan ligger friheten i form av kundens fabrik.

”Är du redo för presentationen?”, frågar han.

Jag nickar jakande och håller i mig.

Som om det skulle hjälpa.

Kategori: Personligt
Etiketter: , , , , , , , ,

God morgon, FRA

I andan av transparens vill jag att ni ska veta att al-Qaida är ganska kräsna med vem som får ansluta sig. Jag har försökt vid ett flertal tillfällen, men de verkar inte uppskatta engagemang från vita ateister uppfostrade i den värmländska medelklassidyllen.

Med andra ord fortsätter jag leta efter en terrororganisation som vill ha mig och mina planer att bomba Sveriges riksdag.

Återkommer.

Hej svejs.

Kategori: Personligt Politik Religion
Etiketter: , , , , , , , ,

Förresten … en sak till

Ni sju i Sverige som heter Äva:
Ni kan också dra åt helvete.

Tillsammans med alla som heter Tård bildar ni kvällens mest hatade tanke:
Äva & Tård, tillsammans för evigt.

Fotnot: Fem av sju Äva bor i Värmland. Jag hatar Värmland lite extra just nu.

Kategori: Språk
Etiketter: , , , , ,

Nu blir det åka av

Glada bussen, på Värmlands vägar under hela oktober – gratis för alla

Kommer du ihåg det här?

Nu är webbdelen av kampanjen avslutad och det är dags för Glada bussen att trafikera Värmlands vägar som gratisbuss under hela oktober. Du kan bland annat läsa mer om det här och här, eller titta på TV4 Värmlands inslag här (cirka 5.30 in i klippet).

Medan du gör det tänker jag klappa mig själv på axeln och vara precis så stolt som jag inte fick vara i går.

Kategori: Personligt Reklam
Etiketter: , , , , , ,

Det värsta är att jag inte ens minns när bilden togs

Foto: Anders Petersen

Kategori: Personligt
Etiketter: , , ,

Värmland i blickfånget

Foto: Anders Petersen

Tom Waits album Rain Dogs är inte bara hem för fantastiska Downtown Train. Omslagsbilden är fotad av svenske Anders Petersen.

I dag ska jag träffa honom.

Eller nja. Jag och en massa annat löst folk som kommer till vernissagen av From Back Home på Värmlands Museum.

”Värmlands Museums stora sommarutställning 2009 är en unik skildring och berättelse i bild över Värmland av de två internationellt erkända fotograferna Anders Petersen och JH Engström.”

Läs mer här.

Eller nöj dig med att lyssna på Tom Waits.

YouTube Preview Image

Och JH Engström: Förlåt att jag inte tycker att du är lika frän som Anders.

Kategori: Musik Personligt
Etiketter: , , , ,