Titta på oss. Min tvillingsyster till vänster, jag till höger. TV1 och TV2 kallades vi. Födda när det bara fanns två tevekanaler. Jag kom först och fick vara den breda, folkliga kanalen medan syrran fick nöja sig med att vara den obskyra tvåan – hemmet för folkbildning, dokumentärer och regionalt producerade alla-ska-vara-med-program.

Utöver att komma ut efter mig var hon familjens tredje dotter. Jag däremot … Jag var första sonen: Den efterlängtade bäraren av familjenamnet. Den potentiella idrottsstjärnan. Den blivande kvinnocharmören. Den tänkta Nobelpristagaren. Jag var löftet om något större än ytterligare en diskplockare, ännu en tvättmaskinstömmare eller en ny vad-vill-du-ha-till-middag-älskling?-behagare.

Jag var Mannen med stort M.

(Ja, precis så tänker alla föräldrar efter att de fått två döttrar och hoppas på en son. Kom igen nu – det vet vi alla.)

Men jag vettefan. Jag tror inte att jag är etta på en enda punkt längre. Tävlingen som lades över oss vid vår födsel har jag förlorat sedan länge. Jag var först ut i livet. Visst, visst. Men nu är jag sist in i livet.

Medan jag leker vuxen är min syster vuxen på riktigt. Medan jag springer på krogen, ljuger för främmande flickor, betalar mina räkningar i tid, går hem från kontoret vid midnatt, undviker allt som kan liknas vid ett löfte om framtid och bidar min tid i väntan på nästa dekadenta äventyr, har min syster lämnat Karlstad, träffat sin stora kärlek, startat ett café och blivit mamma.

Som om det inte vore nog köpte de en tomt i dag.

En tomt. På Lidingö. För att bygga ett hus.

Så … Medan de gör det ska jag hålla mig själv sysselsatt. Mitt stora livsbeslut just nu är om jag ska köpa en svart vinterrock eller om jag ska härda ut en vinter till med min olivgröna parkas från Whyred.

När allt kommer omkring är jag faktiskt väldigt snygg i den jag redan har.