– Har du gått ner i vikt?
– Ja, tio kilo.
– Har du inte ätit alls?
– Jag äter. Och du har rakat fittan. Det gjorde du inte för min skull.
– Måste du tänka på det nu?
***
Morgonen stod stilla. Timmarna mellan åtta och elva var en värld där endast en tanke tilläts existera. Och chefen hade fortfarande inte behagat släpa sig in. I munnen dröjde sig smaken kvar från illa bryggt kaffe, men jag kunde inte minnas att jag druckit det.
Mobilen förblev tyst.
Skulle jag eller skulle jag inte? Nästa buss gick om en timme. Jag väntade ut beslutet. En timme till fast i ingenmansland, utan vetskap om vad som skedde eller ens möjligheten att vara på plats med den lille.
Rafsade till mig ett block, skrev snabbt, tog jackan och lämnade lappen på chefens skrivbord. Låste. Sprang.
”Zamzon är fortfarande ensam hemma. Får inte tag på Maja. Hör av mig.
Philip, 11.15.”
***
Jag var van vid att hon var borta. Läsåret hade börjat, nollningen var i gång och i år var det hennes tur att befinna sig på den rätta sidan. Vissa gånger kom hon hem med nattbussen, andra sov hon hemma hos en studiekamrat. Spåren hade börjat synas. Hon var lättretlig, ögonen trötta och munnen konstant tuggandes spearmint.
Dagen innan sa vi hej då redan vid frukostbordet.
– Jag tar morgonbussen hem till Zamzon. Sover hos Frida.
– I natt igen? Du var ute i förrgår.
Det var tredje kvällen den här veckan. Zamzon tydde sig redan mer till mig. Hans matte gjorde sig själv till en birollsinnehavare under första året av hans liv. Men det fanns inget att protestera mot.
– Min syster kommer och håller honom sällskap i eftermiddag.
– Okej.
– Vi ses när du kommer från jobbet i morgon.
***
I samma ögonblick jag plockade upp Zamzon i famnen ringde mobilen.
– Jag sitter på bussen hem nu. Förlåt. Jag försov mig. Frida också.
– Ringde Frida för flera timmar sen. Hon var vaken, men visste inte var du var. Du följde inte med dem ut i går.
Jag la på luren. Höll inne andetaget.
Hon ljög.
***
En månad efter att hennes far hade hämtat de sista möblerna började hon ringa igen. I början svarade jag inte.
Till slut svarade jag.
Nu var hon här. Det var efteråt. Det trevande hade förbytts i nåt annat, men nu trevade vi igen.
– Varför ville du ses?
– Jag vet inte. Ville nog bara se om du var samma Philip som jag blev kär i.
– Det är jag inte.
– Nej. Det är du inte.
